”Dödfött från tryckpressen.” Författaren och filosofen David Hume skrädde inte med orden när han beskrev mottagandet av ”En avhandling om den mänskliga naturen” (1739). Pladask gick det. Ändå var boken banbrytande i sitt försök att besvara en till synes enkel fråga. När vet vi egentligen att en sak orsakar en annan? Det är värt att fundera över, särskilt i valtider.

Hume beskrev problemet med hjälp av biljard. Stötbollen träffar det röda klotet; bollen börjar rulla. Men vad är ”orsaken”? Enligt Hume ser vi bara två händelser i följd. Upprepas mönstret tillräckligt ofta blir förväntan till visshet, men orsaken – de fysikaliska lagar som får en rörelse att föda en annan – förblir osynlig. På sätt och vis var det människans benägenhet att förenkla som Hume kritiserade, hur snabbt vi går från undran till vetskap.

Mönstret känns igen. Om mindre än två månader är det val och vi vet vad som väntar. Tidörpartierna tar åt sig äran för det som går rätt och skyller motgångarna på omvärlden. Oppositionen gör precis tvärtom. Båda lyder valrörelsens logik: varje förändring är ett resultat av de gångna årens politik.

Ändå vet vi att det sällan stämmer.

Ett bokslut över Tidötiden gör det tydligt. Regeringen beskriver ofta den fallande inflationen som sin förtjänst, oppositionen lyfter fram arbetslösheten. ”Det är ett resultat av en misslyckad ekonomisk politik”, för att citera den ekonomisk-politiske talespersonen Mikael Damberg (S).

Trots att alla vet att Sverige inte är en ö. Vi är en liten, öppen ekonomi som påverkas av allt från tysk efterfrågan och........

© Göteborgs-Posten