Jag kommer tillbaka till lantstället efter många månader i stan – och där står det. Fiskfatet. Jag vill genast vända bort blicken och åka tillbaka hem, gömma mig under en filt, gå en snabbförträngningskurs på ABF. Fiskfatet lyckades falla i glömska under vintern, men det som göms i snö kommer fram i tö, och nu står det där och existerar.

Ett ögonblick ser jag det framför mig som en gång i tiden var ett fulländat fiskfat i vitt porslin, med en stor gädda på, omgiven av sjögräs, snäckor och olika småfiskar. Älskade fiskfat. Älskade, älskade fiskfat. Inte visste jag att du skulle komma att betyda något för mig, efter att jag såg dig på hyllan på den där loppisen, att jag skulle uppleva den djupaste tillfredsställelse när jag fick lägga upp en fisk på dig, en fisk på fisken, inte visste jag att livet skulle kännas rikare och roligare då, inte visste jag att det skulle kännas tomt och olyckligt efter att du gick i bitar. Älskade fiskfat. Älskade, älskade fiskfat.

Ett ögonblick senare hörde jag ljudet av något som krossades mot golvet.

Ett ögonblick senare hörde jag ljudet av något som krossades mot golvet.

Helt ärligt hann jag bara använda fiskfatet ett par gånger innan katastrofen inträffade. Plötsligt slant det ur händerna och rasade ner i diskhon, eller var det i........

© Göteborgs-Posten