Torsdagar är veckans bästa dag.

Det är väletablerad sanning i mitt hem, och beror inte på att arbetsveckan snart är slut. Nej, denna utmärkelse baseras helt på utbudet hos SVT. Först “Skavlan & Sverige”, sedan “30 minuter”. En och en halv timmes skavig, underbar underhållning.

För det är så “Skavlan & Sverige” bäst beskrivs: som ett tv-program som skaver. Det är de spända käkarnas motsvarighet till den mysiga intervjusoffan. Ett smärtsamt alternativ till sömnpillret “Carina Bergfeldt”. Ett socialt awkward syskon till de sjuttiotusen andra program där en kändis intervjuar en annan kändis med absolut noll friktion.

SVT:s försök till att implementera friction-maxxing i svenskarnas liv, if you will.

I “Skavlan & Sverige” är nämligen ingen överens. Gästerna som bjuds in är ofta varandras motsatser, den ena moderat, den andra influencer, en tredje drogliberal rappare. Samtalet blir därefter: de munhuggs, tjafsar, avbryter varandra och talar i mun på Skavlan själv. I ett medieutbud där det mesta smeker tittaren medhårs är det otroligt befriande tittning.

Med det sagt: gudarna ska veta att det är ofta jag inte håller med de inbjudna gästerna. Jag tycker inte att det är osexigt när killar har matlådor och tror inte att sexmissbruk kan likställas med elallergi. Och jag hade, även om det tar emot en aning att skriva, räddat ett okänt barn framför min egen katt, om jag hade varit tvungen att välja.

Men det hade inte Alexandra Nilsson, som i torsdagens avsnitt om människans relation till djur sa att hon hade valt sina egna hundar framför någon annans unge. Det är en lika kontroversiell som märklig sak att säga, och just därför uppskattar jag att hon vågade erkänna det. Hon var ju bara ärlig?

Efter avsnittet har hon fått utstå mängder med hat i sociala medier, liksom dödshot riktade både till henne och hennes familj. Liknande reaktioner fick även Hanna Friberg efter sitt matlådeuttalande. Vad Stig Larsson mottog för mejl efter att han sa ordet “ homovarning” lyckas jag inte hitta någon info om, men låt oss anta att det inte höll honom vaken om nätterna.

Men problemet med dödshotande kommentarskrigare beror, tror jag, inte bara på gammalt hederligt kvinnohat, utan om vår tids intolerans för oliktänkande. Algoritmer, filterbubblor och what not har gjort att vi sällan exponeras för åsikter som strider mot våra egna. Vi hänger med vänner som tycker som oss, lyssnar på poddar som delar våra idéer, scrollar på innehåll som bekräftar våra egna tankar. Stora delar av våra liv går ut på att befästa den världsbild vi redan har.

“Skavlan & Sverige” är det bästa som hänt svensk tv på många år, men allt mer tyder på att vi inte förtjänar det. Vill vi ha ett pluralistiskt samhälle måste vi kunna hantera att människor yttrar sina kontroversiella, och ibland djupt problematiska, åsikter på bästa sändningstid. Vad händer annars? Svaret är dessvärre enkelt: ännu fler dötrista intervjuprogram med absolut noll friktion.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kommentar

Martin Gelin: Kan påverka valet även i Sverige

Ann Ighe: Vi blir inte bättre människor av skönlitteratur

Klara Grape: Filmen jag älskade har blivit verklighet

Nina Morby: Manosfären får mig att sakna killarna som aldrig tog notan

© Göteborgs-Posten