Visst känns det som att allt fler blir poly?

Ursäkta min anekdotiska bevisföring, jag har nämligen ingen annan statistik att gå på, men från mitt lilla hörn av världen känns det åtminstone så. Jag vet inte om det beror på att jag flyttade till Göteborg eller på att jag äntrat någon slags förstadium till medelålderskrisen, jag vet bara att flera i min omgivning, oberoende av varandra, har invigts i den polyamorösa livsstilen.

Vissa har tackat ja, andra inte.

Personligen är min inställning till polyamori en aning … skeptisk. Dels för att det nästan alltid tycks vara killen i förhållandet som hävdar sig ha denna “läggning”. Dels för att jag inte köper att det är en läggning, utan ett val som vilket som helst.

Jag kan liksom inte låta bli att tycka att det är fåfängt när någon både vill ha tryggheten från en relation och spänningen i att träffa flera. Särskilt inte när ett sådant upplägg nästan alltid resulterar i att någon i relationen (ergo: den mindre snygga) blir sårad.

För några dagar sedan snubblade jag dock över ett polydrama som lyckades nyansera min inställning något

För några dagar sedan snubblade jag dock över ett polydrama som lyckades nyansera min inställning något

Populärkulturen har inte direkt gjort gott för mina fördomar. Realityprogrammen om polyäktenskap utspelar sig nästan alltid i mormonernas Utah och följer tre eller fler fruar som low key hatar varandra medan deras aningslösa man lämnar dem med disken för att få “kvalitetstid” med sin nya, yngre flickvän. Enda anledningen till att fruarna inte stryper varandra till döds tycks vara att de, ironiskt nog, är rätt trötta på sin gemensamma äkta man.

För några dagar sedan snubblade jag dock över ett polydrama som lyckades nyansera min inställning något, och samtidigt befästa exakt alla fördomar jag redan hade.

Komikern, kroppsaktivisten och den bästsäljande författaren Lindy West har precis släppt sin bok “Adult braces”, som handlar om hennes motvilliga intåg i flersamheten. Hon gifte sig med en man som redan från början var ärlig med sitt behov av att träffa andra, men det var först när de hade varit gifta i nästan ett decennium som han bestämde sig för att göra slag i saken.

Själv var hon inte mäkta sugen på att se sin bättre hälft lämna hemmet för att ligga en annan kvinna, och inte heller särskilt intresserad av att dejta själv. I podden “Modern love” beskriver hon identitetskrisen som kom med att vara en feministisk aktivist, ständigt omgiven av progressiva polyliberaler och humaniorastudenter med multipla partners, medan hon själv bara var intresserad av en enda person: sin äkta man.

Under en av relationens sämre perioder fick hon så veta, av en följare dessutom, att han träffat en annan. Beskedet kom som en chock, hon började jämföra sig med den andra kvinnan som till det yttre var hennes raka motsats. Medan Lindy West länge kämpat med att acceptera sin storlek var hennes mans nya tjej en “petite” gothare, vilket såklart spädde på hennes osäkerhet.

Men tiden gick. West köpte en van och flydde ut på de amerikanska vägarna. Efter ett tag fick hon en sexig bild på sin mans inte längre så nya tjej, och det ena ledde till det andra. Det motstånd hon känt till en början byttes ut mot något nytt. Hon fick en egen relation till kvinnan, såväl sexuell som vänskaplig.

Andra anklagar henne för att gaslighta sig själv att tro att hon vill leva i en polyrelation

Andra anklagar henne för att gaslighta sig själv att tro att hon vill leva i en polyrelation

Det är här saker börjar bli intressanta, åtminstone för en kulturskribent som uppskattar dramagenren millennialfeminister som hugger varandra i ryggen. Att Lindy West nu lever i en, enligt henne själv, lycklig polyrelation med sin partner (som numera använder pronomenet hen) och kvinnan hon först blev bedragen med har nämligen resulterat i en medial urkukning. Folk är rasande, för att uttrycka det milt.

Upprördheten har många orsaker. Vissa anklagar West för att ha lurat dem under alla år då hon utmålat sin relation som perfekt men undanhållit den lilla detaljen att den kom med ett ultimatum (att hennes man skulle få ligga med andra).

Andra anklagar henne för att gaslighta sig själv att tro att hon vill leva i en polyrelation, fast hon egentligen bara är medberoende till en kille med bekräftelsebehov. En tredje grupp kallar henne en dålig feminist, för att hon inte står upp för sina egna och tidigare så viktiga principer.

Jag kan inte påstå att jag är mer sugen på det polyamorösa livet nu än tidigare

Jag kan inte påstå att jag är mer sugen på det polyamorösa livet nu än tidigare

När jag hör Lindy West själv beskriva sin relation och hur hon gick från monogam till bedragen till polyamorös, hajar jag till både en och två gånger. Ena sekunden låter hon manipulerad och glättig, som en försäljare som vet att dammsugaren hon försöker sälja är kass.

I andra sekunden får jag känslan av att detta trots allt är en berättelse om en kvinna som trodde att hon skulle gå under av svartsjuka. Men som inte bara lärde sig leva med det faktum att hennes man träffade en annan, utan också växte av det.

Människor förändras och våra relationer med dem. Jag kan inte påstå att jag är mer sugen på det polyamorösa livet nu än tidigare, men kanske är jag lite, men bara lite, mindre fördomsfull.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kulturkrönika

Nina Morby: Så känns de nya paren i “Gift vid första ögonkastet”

Joanna Górecka: Den nya mirakeldrycken – varmt vatten

Nina Morby: Återträffen är beviset: Du ska inte hänga med ditt ex

Marcus Berggren: Jag erbjöds att skriva en hit piece om Valter Nilsson

© Göteborgs-Posten