Det finns en vedervärdig film, ”Martyrs” (2008) av Pascal Laugier, som jag har sett oräkneliga gånger. Den handlar om ett hemligt sällskap som försöker skapa en martyr utan religion.

De kidnappar människor och gömmer dem i ett stort källarutrymme under en vanlig villa någonstans i Frankrike. Föräldrarna i den helt vanliga villafamiljen extraknäcker som torterare. Målet är att offret ska transcendera genom sitt lidande, nå en högre medvetandegrad och rapportera vad de ser.

Hittills har alla offren bara dött, men filmens huvudperson, den unga Anna, är så psykiskt stark att hon uppnår det förhöjda tillstånd där fysisk plåga ger vika för ett slags extatisk närvaro. En frihet mellan liv och död, bokstavligen hudlös efter att ha blivit fastspänd i en ställning och flådd av sin plågoande.

Varför har jag sett den så många gånger? Kanske för att den försöker ge lidandet mening. Likt Jesus på korset får Anna bli något större än en enskild individ – hon blir en portalfigur till outforskade dimensioner, och den enda vägen till att expandera sin mänsklighet är att uthärda något omänskligt.

Varför har jag sett den så många gånger? Kanske för att den försöker ge lidandet mening

Varför har jag sett den så många gånger? Kanske för att den försöker ge lidandet mening

Lidandet, och underkastelsen inför det, går igen i de flesta religioner, i vissa sexuella praktiker, i allt konstnärligt skapande, på sätt och vis även i våra dagliga, futtiga liv.

Till och med i den västerländska nutidspsykologin, med sina förkättrade kbt-övningar där patienten ska utsätta sig för sina värsta fasor, i akt och mening att sluta vara rädd.

I övrigt tycks vi mest uppmanas att maximera vårt välmående genom att hitta våra sanna jag och tvångsgöda dessa medelst ryktning och putsning av våra kroppshyddor och anleten, skrivande av tacksamhetslistor och carpe diem-upplevelser med domesticerade delfiner och användarvänlig kultur.

Ändå är det så många som psykiskt griljerar sig själva, vädrar sig fram till plågan, saknar förmåga att anpassa sig till harmoninormen.

En del lever också ut människans hemligaste böjelse: den att åsamka andra lidande, eller att njuta av att se andra lida. På Jesu tid gjorde man motsvarigheten till att slöscrolla genom de fördömdas plågor. Trä och spikar var bristvaror, så man återanvände korsen efter att det senaste liket lämnats åt sitt öde i solgasset.

Nästa person såg kanske sin föregångares blodfläckar i träet när han stod inför uppspikning.

Korsen ställdes medvetet på platser där många människor passerade, troligen för att öka den dömdes förnedring. Själva döden skedde genom långsam kvävning; enda sättet att få luft när man hänger i armarna är att försöka häva sig upp på sina genomspikade fötter.

Att dö så måste ha tagit många dagar.

Mycket riktigt fick man bära sitt eget kors till anvisad plats, samtidigt som man gisslades med piskor specialdesignade för att slita köttet från skelettet. Sedan torterades och hånades man tills döden äntligen kom och hämtade en.

Jag föreställer mig att många kan ha reagerat som Anna i “Martyrs”, att den fysiska smärtan, men i ännu högre grad medmänniskornas groteska frossande i den, måste ha försatt dem i något slags delirisk hänryckning.

På Jesu tid gjorde man motsvarigheten till att slöscrolla genom de fördömdas plågor

På Jesu tid gjorde man motsvarigheten till att slöscrolla genom de fördömdas plågor

Precis som lycka kan vara smärtsam på grund av rädslan att förlora den, kan måhända lidande alstra ett slags förhöjd livskänsla om man låter sig falla hela vägen, helt ge upp hoppet om nåd, om ”människovärde”, om att kunna påverka sin situation.

Inbitna ateister som vill näpsa kristna påpekar ofta att Gud väl kunde ha förlåtit mänskligheten utan att först låta tortera ihjäl sin egen son. Vadå, om man är allsmäktig kan man ju bestämma allt, så det är bara perverst att tvinga Jesus till en så plågsam och orättfärdig död. Pilutta!

Men utan lidande behöver vi ingen gud. Den högre maktens funktion måste vara att ge mening åt det lidande som är grundingrediensen i ett medvetande. Utan lidande behöver vi inte sträva efter något, inte ifrågasätta något och inte skapa något.

Utan lidande bor vi i helvetet.

Naturligtvis kan man föreställa sig ett jordeliv av lojt rapande emotionella fläskberg som guppar omkring i permanent nöjdhet, kanske ändrar ställning om stjärten inte ligger helt bekvämt utbredd på den av Vår Herre mjukstoppade prydnadskudden.

I den världen skulle ingen ha kommit på den befängda idén att sluta producera Mums-mums. Den mänskliga hjärnan skulle, i en sådan tillvaro, faktiskt vara precis som en Mums-mums; skalet skulle inte behöva vara tjockare än ett chokladöverdrag, eftersom intet ont kunde hända oss, och innehållet skulle vara alldeles vitt och motståndslöst, fåvitskt kvittrande ur sin porösa existens om hur fint väder vi har fått.

Det skulle aldrig ens vara något dåligt på teve, så till och med Ulf Lundell skulle må som en prins.

Men vi skulle gå miste om det sublima. Den här långfredagen ska jag därför underkasta mig askes och tomhet enligt regelverket. Det enda som är mer förbjudet än att vara sadist måste vara martyrskapet.

Att medvetet lida, utan att ens försöka lindra eller dölja plågan.

Jag ska göra det i ert ställe. Frossa och lata er ni bara. Jag stänger av internet och kastar mig åt de själsliga vargarna. Glad påsk.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kultur

Barnets skolkamrat dödad – Alme får svar i musiken

Carl Jan Granqvist sa n-ordet i radio

Rockikon attackerad med okänd substans

Deckardrottningens strid mot "gästförfattaren"

© Göteborgs-Posten