För ett par år sedan läste jag en kurs i översättning. Som slutprojekt skulle vi översätta en större textmängd från ett språk till ett annat. Perfekt, tänkte jag. Jag översätter ett par dikter från kurdiska till svenska, frågar pappa om hjälp längs vägen. Detta blir lätt som en plätt.

Vad som hände sedan var inte enbart en ingång till översättningens väldiga gåtfullhet. Det kändes också som hemma. Hela mitt liv hade varit en slags översättning. Men kurdiska dikter hade jag aldrig läst. Jag hade bara fått dem återberättade för mig, jag lyssnade som vanligt på satsmelodierna med ett halvt öra och ibland fastnade jag vid enstaka ord.

Vad gäller Google Översätt blev mina föräldrar glada när kurdiskan för ett par år sedan blev ett språkalternativ. Med viss förnöjsamhet klistrar de ibland in artiklar i Chat GPT och växlar mellan svenskan och kurdiskan bara för att underlätta i språkprocessen. Även om översättningarna till den kurdiska dialekten sorani är usla, finns de där ändå. Det kallas “bare minimum”.

Exilkurder nöjer sig med enstaka erkännanden. Ett språk i en databas, en wikipediasida. Den kurdiska flaggan finns inte i emoji-biblioteket. Alltid skriver man rött hjärta, sol och grönt hjärta – i sms, på Instagram. Liksom våra namn markeras kurdiskan som felstavad i ordbehandlingsprogram. Ett uttalande om kurdernas situation på nyheterna känns bitterljuvt. Man blir glad för att man syns, ledsen för att det oftast är tråkiga besked.

Och ambivalensen sträcker sig långt tillbaka. Den är strukturell. Det är den koloniala logikens eftermäle. Ni får synas, men inte erkännas. Ni får översättas, men inte tala. Ni är ett folk, men aldrig ett subjekt.

För ett par veckor sedan meddelade Syriens tillförordnade president Ahmed al-Sharaa, som tidigare varit jihadistledare, att kurder är en del av Syrien. I en ny reform erkänns kurdiskan formellt som........

© Göteborgs-Posten