Min farfars broder Alfred köpte en engelsk rock. Det kan ha varit på 1920-talet.

Alfred var född år 1899. Jag minns honom som en vänlig farbror i vita bomullsskjortor med uppkavlade ärmar. Alfred rökte cigariller som han förvarade i en litet platt etui av plåt. På locket fanns en ryttare med plym i hatten.

Alfreds engelska rock var mörkt blå, nästintill svart, vävd i tung tät ull, med blanka knappar i parallella rader. Den hade två fickor och en krage som gick att vika upp mot snö eller regn.

På en broderad tygbit under hanken i nacken gick det att läsa att den var sydd i London.

Eller rättare sagt: det går fortfarande att läsa.

Den engelska rocken används fortfarande, i fjärde generationen. Min snart sextonårige son har börjat bära den i vinter.

Kanske köpte Alfred den engelska rocken när han år 1923 for via London till Manhattan för att finna en morbroder som var försvunnen och antogs vistas någonstans på den amerikanska kontinenten. Kanske bar Alfred sin nya engelska rock när han hittade den försvunne morbrodern i en hiss på Waldorf-Astoria på Park Avenue. (Morbrodern var hissreparatör, inte gäst.)

Kanske bar Alfred rocken den där dagen i Berlin i mitten av 1930-talet, när han såg hur en judisk handelsmans butik vandaliserades medan poliser demonstrativt tittade mot himlen. Alfred kom till Sverige i sin engelska rock och berättade vad han hade sett; men ingen trodde honom, ty tyskarna var ju ett kulturfolk.

Kanske bar Alfred sin engelska rock när han år 1963 tillsammans med den unge man som senare skulle bli min far, vandrade på Leningrads gator och nådde Senatsplatsen med Falconets ryttarstaty över Peter den Store.

Kanske bar min far rocken när han körde till förlossningskliniken natten då jag föddes, i januari 1971.

Alfreds engelska rock är efter hundra år ny varje morgon.

Alfreds engelska rock är efter hundra år ny varje morgon.

Jag var tonåring när jag som tredje man fick överta den engelska rocken. Min far var lite för lång. Jag var lite för kort i rocken, men det fick duga. 81 år efter Alfred for jag till Manhattan i den engelska rocken. Jag bar den när jag en vinterdag år 2004 bjöds på te av Greta Garbos granne, krigsveteranen mister Harvey Dreier.

Jag bar den när jag i snön träffade Donald Trumps snickare, en korpulent man i rutig skjorta som lärt sig finsnickeri av sin finländske svärfar. Kanske bar jag den när jag på en bar i The Bronx träffade en soldat som skulle resa till Irak nästa dag och systematiskt tömde tolv små glas whisky som bartendern radade upp på en liten handduk med stjärnbaneret.

Min son blev i december 2025 den engelska rockens fjärde ägare.

Han är några centimeter längre än jag. När jag ser honom i skuggorna under den stora almen på Vårflodsgatan tycker jag mig se Alfred.

Under denna vinter har jag också tagit itu med en tanke, en insikt som har vunnit insteg under tvekan och protester från min sida.

För jag är ju en skeptisk natur.

Min son kommer hem och daskar snön eller regnet från axlarna. Han kliver på tonåringars vis rakt ur Alfreds engelska rock. Den ligger i hallgolvets väta och smuts och småsten, som ett skjutet djur.

Framåt midnatt hänger jag Alfreds rock på en galge.

Morgonen därpå visar Alfreds rock inga spår av gårdagens strapatser. Den är torr och slät och ren.

Inget slitage anas runt knapphål eller krage, fickorna är strama, utan nötning.

Alfreds engelska rock är efter hundra år ny varje morgon.

Jag står med galgen i handen och konstaterar att Alfreds rock – som eventuellt var med på Manhattan år 1923 – är lika ny som den var när den med en självmedveten och ödmjuk gest levererades av skräddaren på Savile Row.

I hundra år har den engelska rocken solkats och vikts och slitits och smutsats och hängts in i garderoben på kvällen, i Göteborg, New York, Warszawa, Berlin eller Lund.

Varje morgon är denna märkliga och förtrollade rock ny.

Jag har gått i dessa långa vinterkvällar och börjat tänka:

Kanske köpte inte Alfred den engelska rocken.

Kanske ärvde han den.

Kanske har den engelska rocken – som det heter i ”Tomten” – sett släkte följa på släkte.

Hur gammal kan en rock vara? Hundrafemtio år? Tvåhundra år?

Jag äger inte Alfreds engelska rock. Den låter sig inte ägas. Vi blott förvaltar den engelska rocken under våra korta liv och skickar den vidare. Jag känner tyngden av ansvaret när min son på kvällen vandrar till Nordic Wellness i Alfreds engelska rock, med träningsväskan på axeln. Hisingsnattens och hela världens svärta liksom tätnar kring hans gestalt. Den engelska rocken kommer att överleva oss alla.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

I OS-land har ingen hört talas om skidåkning

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Världens gång

Maria Näslund: Melodifestivalen var bättre förr

John Brovik: Här möts dikt och verklighet (och ett och annat spöke)

David Brattelius Leal: Min morfar var springpojken som besegrade snön

Lars Fritsch: Jag åkte hundra mil bara för att få ett nej

© Göteborgs-Posten