I den gryende vintereftermiddagen fick en pappa ett mejl från en tonårsdotter. Det var en mycket ovanlig tilldragelse. Flickan betraktar mejl som en medeltida kommunikationsform. Mejl skrivs blott i absoluta nödfall. Detta var ett nödfall. Hon skrev från sin skoldator.

Hjälp! Har glömt mobilen på bussen. Säg till mamma att hämta mig i Kärra simhall klockan 18.20.

Pappan satt i redaktionslandskapet, vid ett fönster med utsikt över Åkareplatsen. Detta var det mest spännande han hade varit med om sedan han för sexton år sedan bar ut en full Blåvittsupporter från tidningshusets entré.

Det snöade.

Pappan tittade ut genom fönstret. Blå bussar satt fast i rondellen. Pappan tänkte att hans dotters mobiltelefon för närvarande for genom Göteborg med en sådan blå buss. Han undrade var telefonen var och insåg i samma ögonblick att han kunde få visshet. Flickan har en spårningsfunktion i mobilen. Uppriktigt förvånad över sin egen tekniska kompetens – han är annars oduglig – öppnade pappan på sin egen telefon en liten app. Han kunde då se hur flickans telefon långsamt meandrade mellan hållplatserna i Kärra Centrum. Det var en liten grå plupp med flickans initialer. Han kände ömhet när han såg pluppen.

Pappan ringde till mamman i Bräcke. Hon ryckte ut med bilen i riktning mot Kärra. Under tiden följde pappan flickans grå plupp. Bussen hade nu lämnat Kärra och körde söderut på E6:an. Pappan förvånade åter sig själv genom att med hjälp av Västtrafiks digitala........

© Göteborgs-Posten