Livet går ytterst ut på att förjaga tristessen. Det anser Lena Anderssons legendariska romankaraktär Ester Nilsson. Det är så viktigt för att förstå vem Ester är att vi får veta det redan på andra sidan i ”Egenmäktigt förfarande”.

Orden har fastnat hos mig sedan jag läste boken för första gången. Jag håller inte med om att förjaga tristessen skulle vara något slags syfte med livet, men jag insåg att en stor del av mitt liv har gått ut på att försöka fly från den.

Det är så jävla tråkigt att ha tråkigt.

Det kan vara en stor drivkraft: Ester Nilsson kanaliserar sitt tråkförjagande i böckerna och idéerna, som hon disciplinerat gnetat på med sedan hon var 18 år gammal.

Eftersom jag växte upp i ett gruvsamhälle norr om polcirkeln låg den välbeprövade metoden supa-knulla-resalångtåthelvetebort närmare till hands (böckerna och idéerna hittade jag till senare).

Men jag och Ester är inte ensamma om att vilja undkomma tristessen. Överallt i kulturen syns det: Robyn sjunger om dopamin i sin nya singel, Josefine Jinder skriver i Expressen om hur millennials vägrar växa upp, fortsätter kroghänga och slentrianknarka fast de har barn, och hur hon själv måste hålla sig i en ”evig loop av ’ny början’ i stället för att acceptera livet som det är så fort det blir tråkigt”. Till höger och vänster tjatas det om skärmberoende barn och vuxna som inte klarar av att ha tråkigt en sekund.

Man gör dumma pissval.

Den utmålas ofta som ett problem. Men tristessen, eller utsikten att slippa den, får saker att hända. Till exempel:

En främling som målar graffiti på en soptunna i Neapel börjar prata med en, säger ”jag ska ta betalt för mitt konstverk inne på baren här, sen ska jag köpa hasch. Vill du följa med?” Och innan man vet ordet av har man för veckan flyttat in hos killens konstnärsvänner i ett hus vid havet.

Man hamnar i en bil jämte en rattfull chaufför, i en vinglig färd till en klubb. Man hittar en sax och klipper av sig håret mitt i natten, så fult och ojämnt att man dagen efter skamset måste skynda sig till en frisör som kan rätta till det. Man byter lägenhet, byter stad, byter land. Ständigt nya projekt.

Man ser noggrant till att akta sig för alla val i yrkeslivet som skulle kunna leda till en fast anställning. Man jobbar gärna 16 timmar om dygnet i en vecka med att arrangera ett........

© Göteborgs-Posten