Glöm hot girl summer och brat summer. Nu är det dags för luddit-sommaren.

Nyligen samlades ett hundratal unga på en festival i New York som vill uppmuntra till att dumpa smarttelefonerna och leva mer offline. ”Summer of Ludd” kallades den, startad av en komiker som också driver ett företag som säljer telefoner utan internetuppkoppling. Den marknadsfördes inte online, utan bara på gammaldags vis medelst affischering, men har ändå omskrivits i opinions- och nyhetstexter i de största anglosaxiska medierna.

Festivalen ligger verkligen i tiden – ett smart grepp för att fånga upp en redan existerande rörelse av tekniktrötthet. Aftonbladet Kultur publicerade häromdagen en text om studenter som buar ut tech-eliten och ludditernas renässans.

Ludditerna var en rörelse bestående av hantverkare inom textilbranschen som slog sönder vävmaskiner under industriella revolutionen i 1800-talets England. Alltså the original teknikhatare.

Om luddit ofta används som skällsord när någon vågar yttra den ringaste teknikskepticism, reclaimar dessa människor nu ordet. En inte särskilt vild gissning är att fler kommer att följa efter. Med tanke på den ilska sociala medieplattformarna och AI-boomen väcker (Summer of ludd vänder sig mot båda) är det en lockande och edgy etikett. Konstnären och journalisten Molly Crabapple kallar sig helt oironiskt för neo-luddit, journalisten Edward Ongweso Jr likaså.

Men kan de verkligen sägas vara neo-ludditer?

Ludditerna organiserade sig med kodnamn. 1811 gick de ut under nattliga räder, bröt sig in i fabriker och förstörde tusentals maskiner. Den brittiska regeringen satte in militären mot dem, många hängdes eller deporterades till Australien.

Det kan tyckas långt ifrån gruppen i New York som samlades på en festival och sjöng ramsor mot ChatGPT.

Men om man ser till mål och inte metod finns faktiskt likheter.

Gruppen i New York........

© Göteborgs-Posten