Nu har vi röstat igen.

Vi har tänkt, funderat, brytt våra huvuden och lagt vår röst på det alternativ vi tror blir det bästa för vårt land, vårt län och, inte minst, vårt älskade Göteborg. Vi har försökt knuffa styrandet i den riktning vi anser och tror ska gynna oss.

När det här publiceras vet vi förhoppningsvis hur det hela har gått och vem som ska få vara statsminister de närmaste fyra åren. Vi vet förmodligen också vem som fått majoritet i vår stad. Några av oss är i och med det besvikna – men den något större delen är förhoppningsvis belåtna.

Så här i valtider tänker jag ofta på första gången jag röstade.

Det vill säga, inte första gången jag röstade på riktigt, i ett val. Jag tänker alltså inte på 1991, första gången jag gick till en vallokal och la min röst på ett politiskt parti.

Nej, det jag tänker på är Lucia 1980.

Jag var nio år och gick i klass 3B. I min lågstadieklass fanns det fyra tjejer. Vi kan kalla dem Carina, Linnéa, Anna och Hedvig. Det rådde ett underskott på flickor i min klass, som för övrigt var den minsta parallellklassen av tre; vi var bara 18 elever. Till fjärde klass hade vi splittrats och delats ut, likt tårtbitar på ett barnkalas, till de andra klasserna.

Men i tredje klass, 1980, var vi fortfarande en och samma klass och våra fyra tjejer var, som man kan förstå, populära. Inte för att några avancerade försök till parbildningar ägt rum – vi var ju lågstadiebarn – men det fanns något där…ett gryende intresse, begynnelsen till ett litet pirr när man blev hopparad med någon av dem i ett grupparbete och ett........

© Göteborgs-Posten