Var var ni när pushnotiserna kom i måndags om att vi ska börja kasta barn i finkan?

Själv var jag på Göteborgs filmfestival – en ovanligt lämplig plats för ett sådant besked. För om det är någon konstform som grundligt bearbetat våra komplicerade känslor inför kommande generationer så är det filmen.

Det gäller i synnerhet skräckgenren.

Den oemotståndliga B-rysaren ”The bad seed” från 1956, till exempel – där ett stryktäckt åttaårigt subbskaft mördar sina lekkamrater. När sanningen börjar gå upp för modern tror ingen henne, flickebarnet är ju så rar och oskuldsfull med sina tjocka blonda flätor?

Eller 1973 års ”Exorcisten”, som ju i grund och botten handlar om pubertet. Plötsligt har den käcka dottern Regan förvandlats till ett lynnigt monster; ful i mun, dålig hy och masturbatorisk.

Och så ”Omen” från 1976 där Djävulen själv överlåter sin son Damien för familjehemsplacering hos Gregory Peck och Lee Remick.

För att bara nämna några mer och mindre klassiska exempel. Att just skräckfilmen brukar famla efter arketypen är naturligtvis inte konstigt. Hur kittlande är det inte att vända upp och ner på en av våra allra mest omhuldade klyschor: det oskyldiga barnet, hoppet om och........

© Göteborgs-Posten