I Auschwitz Birkenaus baracker har människor ristat in sina namn på väggar och britsar. Namnen tillhör inte de fångar som en gång gick under där – utan kommer från vanliga turister. Folk som följt med på de guidade rundturerna och som uppenbarligen känt behovet att göra avtryck: Kilroy was here.

Under mitt besök tidigare i våras fick jag stanna upp för att ta in vidden av det. På något märkligt vis känns de inristade namnen logiska i all sin respektlöshet. Den generöst lagde skulle kanske tolka dem som ett sätt för vandalerna att verkliggöra Förintelsen för sig själva, att sätta sin signatur på att det som förevisas också har skett på riktigt.

Men förmodligen rör det sig bara om ytterligare ett exempel på tanklös självupptagenhet och bristande kontakt med det förflutna. Ett symptom på den växande distansen mellan oss och historien – och som framför allt drabbar yngre.

2022 påvisade en undersökning att en av fyra svenska elever i årskurs nio inte kan förklara hur Förintelsen kunde äga rum. Så sent som förra året

© Göteborgs-Posten