Förra veckan hade jag en fika inplanerad med Stina Oscarson. Den ställdes in med några timmars varsel. I mejlet lät hon som vanligt, stabil och saklig – inlagd, men blir snart utskriven, låt oss höras igen efter helgen, glad påsk.

Så prosaiskt som livet ofta är när det snart ska upphöra mitt i ett steg: några sista små fraser i ett mejl och sedan – inget mer.

Stina Oscarson och jag träffades första gången i samband med ett bokprojekt. På den tiden var jag förlagschef på Atlas och hon författare.

På sitt ganska typiska vis kom hon till förlaget med en klar och tydlig idé, det rörde sig om ett stort projekt om samhällets aversion mot svaghet, om rädslan för intellektuella, om förytligande och kommersialisering. Allt med avstamp i hur hon själv tvingades lämna sin tjänst som chef för Radioteatern ett par månader tidigare, efter att ha berättat om sin anorexi i tidskriften Filter.

Hon hade visserligen inte börjat skriva på boken ännu, men tänkte vika en vecka i ett torp på landet för aktiv arbetstid. Sedan skulle vi alldeles säkert ha någonting att börja jobba med.

”En vecka?”........

© Göteborgs-Posten