I veckan tillkännagavs nomineringarna till Augustpriset. Reaktionerna på kultursidorna var som de brukar: försiktigt missnöjda. Varför nominerades inte just de titlar som vi på förhand utnämnt till årets Augustvinnare i våra recensioner? Vad hände med de bästa böckerna? Varför är allt en trasa?

Som kollega är jag naturligtvis i allra högsta grad partisk, men jag gladde mig mycket åt nomineringen av GP-reportern Michael Verdicchios dokumentärroman ”Pojken med nallen” i fackbokskategorin. Det är en berättelse som kastar nytt ljus över såväl Göteborg som historieskrivning i stort – och som gör att man inte ser på den här staden med riktigt samma blick som förut.

I ”Pojken med nallen” följer vi funktionsrättsrörelsens framväxt, skildrad genom två göteborgare – aktivisten Åke Martinsson och hans CP-diagnosticerade och rullstolsburne son Ola. Genom dem får vi samtidigt en inblick i institutionen Stretered i Kållered som under större delen av 1900-talet fungerade som vårdhem för barn med funktionsnedsättning. Eller som man kallade det då: ”andesvaga” och ”sinnesslöa”.

Vanföreställningar om att barn med Downs syndrom inte känner smärta. Tvångssteriliseringar presenterade som blindtarmsingrepp

Vanföreställningar om att barn med Downs syndrom inte känner smärta. Tvångssteriliseringar presenterade som blindtarmsingrepp

Åke får först rådet att placera sin son på Stretered, men vägrar. Och det som sedan manifesteras i ”Pojken med nallen” är en faders kompromisslösa kärlek till sitt barn. Genom att viga sitt liv åt att Ola ska få samma möjligheter som alla andra bereder Åke och hans medkämpar i den så kallade funkisrörelsen en plats i samhället för alla barn som på ett eller annat sätts dömts ut som icke........

© Göteborgs-Posten