Jag myser ofta åt att poeten Emily Dickinson, allas vår toxic mommy, helst pratade med besökare genom en stängd dörr. Trogen pennans idisslande över små papperslappar och sönderrivna chokladpapper i sängrummets karantän. Det ultimata skrivarklostret. Stängd dörr. Blaffiga rosor på tapeterna. Dö off the grid, i njursjukdom.

Min idé om författarfiguren har alltid varit ett derivat av det där, myten om det idisslande ufot som syr in sig i sin grotta med skrivdon och en flaska att dricka ur och sen, kanske, förmodligen, kissa i.

En myt som för övrigt gärna matas av yrkeskåren. Exakt allas kelgris Zadie Smith berättade i podden ”Fashion Neurosis” med Sigmund Freuds barnbarnsbarn, den ljuvligt såsiga nepo-babyn Bella Freud, att det här med att vara bläcksuddare har gjort henne så konstig och socialt rostig att hon känner sig tvungen att kompensera genom att klä sig ”hotfullt” när hon måste träffa folk. Eller ”skrämmande”, var nog ordet faktiskt.

Mycket powerclashing, massa mönster som krockar och skär sig. Hon blir så........

© Göteborgs-Posten