Lägenhetsvisning i vårljus. Tre rum, en bit upp i huset, lagom stor för en småbarnsfamilj. I det här fallet, hustrun, jag, vår gemensamma bank (i anden) och nyfiket inspekterande treåring. In tränger sig ett par i mina föräldrars ålder. De har avverkat trapphuset i strumplästen, de bor nämligen i en våning strax inunder, förvärvad på 80-talet för en back Zingo och ett lagom kul skämt.

Förjävligt, strålar mannen när han kommenterar treans utropspris, att det är så här. Man tycker synd om ungdomarna. Kvinnan myser. Själva funderar de på att byta till mindre, meddelar de en stund senare, på väg ner igen. De har mycket med sommarhuset.

Det är inte första gången vi letar bostad, min bank och jag. Men saker och ting har förändrats sedan jag för oändligt länge sedan, med en projektanställning som enda säkerhet, fick möjlighet att flytta till någonting eget. Mer och mer börjar jag förstå den processen som ett slags jungfrusil.

Pengarna frambesvärjdes ur intet. Tillträde medgavs mot en förståelse om att en hög belåningsgrad inte var någonting att oroa sig för. Snarare var det en naturlig del av livet. Ett sänke fästes vid ankeln med förhoppningen om att jag, efter några år, inte längre skulle känna av det. Man lär sig till slut simma med........

© Göteborgs-Posten