En morgon kör jag en danskollega till tåget. Det göteborgska vintermörkret ackompanjeras av blänkande vägarbetsmarkeringar och diagonalt snöblandat regn som slår mot rutan som ett techno-track. Han pekar ut genom fönstret och frågar: ”How do you manage this over time?”

Jag mumlar något slentrianmässigt om kläder och väder, men jag tror att det han egentligen undrar är hur man orkar vara människa i en värld som blir allt gråare – bokstavligt och politiskt. Och svaret är enkelt: dansen. Och såklart musiken, filmen, teatern, bildkonsten. Helt enkelt allt det som gör livet till något mer än rutin och konsumtion.

Dansen är den konstform som format mitt liv sedan jag var fem år gammal. Alla som någon gång berörts av konst – oavsett genre – känner igen den där känslan: när något klickar till utan att man vet varför, det bara sköljer över en. Andra gånger imponeras man av tekniken och kompositionen men lämnas oberörd av innehållet.

Samtida dans är såklart inte lika lättillgänglig som en Netflix-serie. Upplevelsen är ”live” och man måste aktivt uppsöka den. Den skiter i din algoritm och den är inte gjord för att matcha ditt humör.

Ibland kan ett dansverk göra mig frustrerad, provocerad, arg eller ledsen. Men jag omfamnar allt detta, för jag vet att en konstform måste få rymma hela registret.

Ibland dröjer en upplevelse kvar i timmar, dagar, andra gånger veckor, månader, år.

Den fria kulturen behandlas som vilken slit-och-släng-vara som helst.

Den samtida dansen är en samhällsspegel, verken tar sig an nya tolkningar beroende av det som upptar oss. Dansens språk är inte ett utan många: lika mångfacetterade som världen och människorna i den. Språken är känslomässiga och de talar – när de är som starkast – rakt till oss utan att behöva översättning eller förklaring.

Neurovetenskaplig forskning visar att även som publik aktiveras hjärnans system för empati och social förståelse. När vi ser dans simulerar hjärnan rörelsen och känslan – vi tittar inte bara på, vi känner in. Det gör dansen till ett av våra mest mänskliga och kollektiva språk.

Dessutom aktiverar dans samma nätverk i hjärnan som musik – områden som styr........

© Göteborgs-Posten