I 1930-talets Finland uppstod en grupp författare som kallade sig för Det svarta gardet. Den bestod av finlandssvenska fascistsympatisörer, bland annat Tito Colliander, Göran Stenius och Örnulf Tigerstedt.

I en artikel av Fredrik Hertzberg i Tidskrift för litteraturvetenskap (nr 1–2/2025) jämförs dessa fascistförfattare med vänstersympatisörer som Elmer Diktonius och Hagar Olsson.

Uppenbart fanns en ideologisk fiendskap, men bägge tog avstånd från, som Hertzberg skriver: ”borgerlig esteticism”.

Man ansåg att konsten skulle intressera sig för och påverka samhället, inte vara en förströelse för en liten samhällselit. I den samtida ytterhögerlitteraturen tycks dock samhället vara av föga intresse. Snarare skriver man utifrån ressentiment mot vår tids Olsson och Diktonius.

I ett reportage i Rolling Stone (6/7-25) följer John McDermott Los Angeles alternativhögers litteraturscen. Här finns tydliga likheter med scenen kring Dimes Square i New York som Hannah Wikforss-Green skrivit om i DN (5/5-24) och i ETC (4/2). Gemensamt är anti-woke-hållningen och det ironiska flörtande med ytterhögern, vilket, som Wikforss-Green påpekat, ter sig allt mindre ironiskt.

Ytligt sätt påminner danskarna mer om Det svarta gardet än amerikanerna

Ytligt sätt påminner danskarna mer om Det svarta gardet än amerikanerna

I reportaget möter man bland annat Matt Pegas som kallar sig för anhängare av ”aristokratisk radikalism”. McDermott skriver även om hur dagens män saknar en: ”Hemingway, Kerouac, or Bukowski, a generation-defining writer who captures the plight of men in all of its rugged beauty and brutish toxicity”.

Löjligast med reportaget – utöver författaren Reinspect som utbrister att hans livs tragedi var att inte födas som europé – är att de unga männen kallas avantgarde. Att deras presidentkandidat vann valet 2024 tycks inte relevant, i stället framställs de som motkultur med argumentet att de blivit refuserade av de större förlagen.

Mig veterligen har strömningen ännu inte nått Sverige, men den har korsat Atlanten och landat i Köpenhamn. I Weekendavisen (18/3) rapporterar Sebastian H. Krabbe från en poesiuppläsning arrangerad av alternativhögern.

Ytligt sätt påminner danskarna mer om Det svarta gardet än amerikanerna, som främst verkar upptagna av n-ordet och pubertala provokationer med sexuellt våld mot barn. Arrangören Kasper Støvring tal om: ”dekadencen i vores kultur” är som hämtad ur Örnulf Tigerstedts essäsamling ”Skott i överkant” (1934).

Det gäller även Emil Salzers rasistiska dikt ”Ord mod næve”, som innefattar verser såsom: ”Lad dansk for altid være / et sandhedens sprog” och ”Vi rejser et Danmark / ingen før har set”. Tigerstedt hade kunnat skriva något snarlikt i sin 30-tals diktning fast om Finland.

att hävda att dikter mot integration utgör samhälleligt motstånd är långsökt

att hävda att dikter mot integration utgör samhälleligt motstånd är långsökt

Men även köpenhamnarna tycks ägna sig åt ressentiment. Reportaget inleds med Støvrings utlåtande att om att 80–90 procent av alla författare tillhör vänstern, vilket kan stämma. Men då riksdagsvalet hölls i Danmark 24 mars fick dock Socialistiskt Folkeparti 11 procent av rösterna, så att hävda att dikter mot integration utgör samhälleligt motstånd är långsökt.

Fredrik Hertzberg menar att Det svarta gardet måste läsas med deras politiska ambitioner i åtanke. Med samtida högerförfattare är det inte lika självklart. Lars Bukdahl konkluderar i Weekendavisen (18/3) att Emil Salzers utspel om muslimer och feminister är förutsägbara och larviga, något som Salzer oavsiktligt bekräftar i ett svar till Bukdahl.

Bukdahls påstående att Salzer har en viss ”energi gående for sig, men så virkelig heller ikke meget andet”, får poeten att ta till pennan. I en replik i Weekendavisen (27/3) påstår sig Salzer vara felbeskriven. Han är varken höger eller vänster utan står över sådant, något han även hävdar i reportaget.

Därefter anklagar han Bukdahl för att tillhöra ett vänsteretablissemang som inte begriper att Salzer tillhör de verkligt nydanande.

”Realpolitik interesserer mig ikke”, säger Frederik Lind Køppen mot slutet av reportaget. Nej, främst tycks de danska alternativhögerpoeterna vara bittra på litteratursfären vars politiska åsikter de inte delar. Samtidigt är politiken de själva förespråkar i full färd med att förverkligas.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kommentar

David Brax: De borde ha tagit upp Palestinautställningen

Emanuel Karlsten: Vad håller regeringen på med?

Kristina Hultegård: Må den som är utan bristande vandel kasta första stenen

Nina Morby: Sverige förtjänar inte Skavlan

© Göteborgs-Posten