Den 17 mars samlades vi i Göteborgs universitets aula för att på ett offentligt, lättsamt och lite formellt sätt markera att GU och dess fakulteter gör en ansträngning för att skönlitteraturen ska bli en mer självklar del av undervisningen än den är nu. Det fanns förhoppningar i luften. Alla bar på minst en bok, somliga på flera, eftersom vi är sämre på att välja. Väggarna i aulan var lika vackra som vanligt och bubblet alkoholfritt.

Att göra skönlitteraturen till en mer självklar del av undervisningen handlar förstås inte i första hand om litteraturvetenskapen eller litterär gestaltning, utan om många av de andra många hundratals kurserna som ges vid universitetet. Jag har varit med på ett hörn när det här har vuxit fram, och känner både stolthet och glädje.

Men, jag drabbas också av en liten släng av det kritiska tänkande som vi så gärna vill förmedla till våra studenter.

Blir då universitetets satsning bara ett av alla projekt, glömt efter ett år eller två?

Blir då universitetets satsning bara ett av alla projekt, glömt efter ett år eller två?

Linnéa Lindsköld och Åse Hedemark har forskat om läsfrämjande och litteraturpolitik i Sverige, och pekar på de många förhoppningar som knutits till läsande. Det finns olika tendenser över tid. Initiativen kan komma från människor och folkrörelser själva, men också från statens håll. Vi möter både folklig motkultur och fostran ovanifrån.

Förhoppningar kan handla om språket och kulturen och hälsan, men också om att vi blir bättre medborgare, att vi därmed vaktar demokratin genom att understödja läsning av skönlitteratur.

Blir då universitetets satsning bara ett av alla projekt, glömt efter ett år eller två? Kan det inte bli fel, eller i alla fall instrumentellt?

Kanske behöver vi inte vara så rädda för det. Många studier pekar på att bokläsning faktiskt ökar förmågan till koncentration, något som är väsentligt för den som vill ta sig igenom en utbildning med kunskapen i behåll.

Även författare var inbjudna till aulan. Kanske var det synd att de låg sent i programmet, men å andra sidan blev det därmed de orden som låg kvar i huvudet när det hela var över. Lina Ekdahl läste dikt, Zhiwar Rashid läste ur en roman som redan används på socionomprogrammet och Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, läste följande ur sin roman ”Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek”:

”Det var omkring 1500 och saker var på ett annat sätt. Annorlunda var värmen och kylan, de kom tidigare och värmen, själva värmen, var liksom tröttare, rentav latare och påminde om färgen blå snarare än röd som i våra dagar och det var istället kylan som var röd och den var gladare men gjorde också ondare, bet och sved och njöt – ja den njöt nästan lika mycket som nu – av att döda små barn.”

Jag njöt som kylan på 1500-talet där i publiken, utan att döda ett enda barn.

Jag tror inte att vi blir bättre människor av att läsa mer skönlitteratur.

Men somliga av oss tycker nog ändå att vi lever bättre liv med skönlitteraturen än utan. Och jag tror att jag i vissa lägen blir en bättre lärare med skönlitteraturen som en annan, men gemensam text, mellan mig och studenterna och mellan mig och mina kollegor, än den handboks- och forskningslitteratur som vi annars har till hjälp.

Därför är det också uppmuntrande att så många av de studenter som GP har pratat med verkar hålla med om att skönlitteraturen skulle kunna ha en större plats.

Jag känner själv en orimlig lust att börja diskutera 1500-talets värld och 2000-talets syn på den med studenter i ekonomisk historia, efter att ha lyssnat på UKONs lysande uppläsning ur sin egen sjövilda historiska roman om Henrik VIII.

Jag vill prata om ifall kylan har en färg, om den verkligen njuter av att döda små barn, och ifall kylan och värmen var något annorlunda i en värld före industrialiseringen än i världen därefter.

Jag lovar att vi sen också skulle tala om den stora europeiska koloniseringsvågen och prisrevolutionen, med procenttal och allt.

Fotnot: Ann Ighe är docent i ekonomisk historia och redaktör för Ord&Bild

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kommentar

Klara Grape: Filmen jag älskade har blivit verklighet

Nina Morby: Manosfären får mig att sakna killarna som aldrig tog notan

Joanna Górecka: Bröt tystnaden – med vad?

Ludvig Lindelöf: Att vägra viga samkönade par är den största synden

© Göteborgs-Posten