Vad handlar egentligen kriget i Iran om? Det är inte helt uppenbart, och Donald Trump har knappast varit särskilt pedagogisk med sina förklaringar, som skiftar beroende på vilken dag man lyssnar på honom.

Ibland anförs skälet att Iran har anrikat uran och var redo att utveckla kärnvapen (trots USA:s och Israels bombningar förra sommaren), ibland handlar det om Irans omfattande arsenal av ballistiska missiler och drönare som hotar USA:s allierade och baser i regionen.

Mindre ofta hörs från Trump argumentet att Iran är en av världens mest despotiska regimer, som förtrycker sin egen befolkning (senast i januari med 30 000 mördade iranier), och att folket därför, med amerikansk och israelisk hjälp, borde avsätta sina plågoandar.

I stället för att lyssna på Trumps skiftande och bitvis motsägelsefulla förklaringar måste man utvärdera vad som faktiskt har uppnåtts med de intensiva bombningarna sedan slutet av februari och vilka konsekvenser det här kommer att få för Mellanöstern i framtiden.

Nästan hela Irans politiska och militära ledning är utslagen, däribland dess ledare Ali Khamenei. Dess flotta är på havets botten, luftvapnet och luftvärnet borta, liksom stora delar av drönar- och missilproduktionen. Landets möjligheter att hjälpa allierade i regionen – som houthierna i Jemen, Hizbollah i Libanon eller Iraks shiamiliser – är i nuläget obefintliga. Regimens inkomster har nästan helt försvunnit och möjligheterna att köpa vapen från Kina och Ryssland är därmed begränsade.

Det här innebär att Irans konkurrenter i regionen, främst Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (som utsattes för iranska angrepp tillsammans med Kuwait, Irak, Qatar, Bahrain och Oman och som är nära allierade till USA), kommer att få betydligt mer inflytande i framtiden.

Men det kanske viktigaste att förstå är inte att den iranska regimens traditionella motståndare i regionen kommer att stärkas, utan att Irans möjligheter att destabilisera andra länder har minskat eller helt försvunnit.

Den här kapaciteten talas det alltför lite om i Europa och Sverige. Kanske är man alltför upptagen med att tolka........

© Göteborgs-Posten