Vi bevittnar just nu ett till storleken närmast historiskt exempel på så kallad kanonbåtsdiplomati. Utanför den iranska kusten, i Indiska oceanen, har en enorm amerikansk armada samlats: två hangarfartygsgrupper, över tio jagare och totalt omkring 120 stridsflygplan. Därutöver finns ett okänt antal ubåtar och flyg som har kallats till regionen, till några av de befintliga amerikanska baserna.

Senast en amerikansk flotta av liknande storlek samlades i regionen var i samband med invasionen av Irak 2003. Men det var inte länge sedan en variant av denna mer aggressiva diplomati brukades på annat håll. Senast vi såg prov på det var i samband med ansamlingen av amerikanska skepp i Karibien inför kidnappningen av den venezuelanske diktatorn Nicolás Maduro i början av året.

Donald Trump har skruvat upp intensiteten i trycket mot Iran på ett sätt som tidigare presidenter drog sig för. Men vad är egentligen syftet, och finns det inte, undrar nog många, bättre sätt?

USA och Iran har en lång och komplicerad historia. Begränsar man sig till vad som har skett under 2000-talet, har flera försök gjorts att få den iranska teokratin att avsluta eller åtminstone bromsa sin anrikning av uran, vars huvudsyfte är att bygga kärnvapen.

Under president Barack Obama var det ständiga förhandlingar med den iranska regimen. 2013 kom man överens om en frysning av anrikningen av uran (det så kallade JCPOA-avtalet) i utbyte mot sanktionslättnader.

Men Iran och dess högste ledare Khamenei insåg nog att USA:s “röda linjer”, som det ofta talades om då, inte betydde mycket. Hoten var ofta – i likhet med de som riktades mot den syriske diktatorn Bashar al-Assad 2011 när han använde kemiska stridsvapen mot sin egen befolkning – tomma.

Även de svenska relationerna med Iran nådde någon sorts märklig topp under den här tiden. Stefan Löfven åkte........

© Göteborgs-Posten