Givetvis är det så. Spelarna är inte mer än människor och man är inte mer än barn av sin tid. Generationen som just nu utgör stora delar av lagen i toppligorna har ju växt upp i ett sociala medie-styrt klimat och formats av det.

Det är – och har alltid varit – en så naturlig del av deras liv att de inte kan undgå vad som skrivs och sägs där. Även om de själva i viss mån kanske försöker undvika det har de vänner och bekanta som är mitt i det och kan agera förmedlare.

Utåt låter det dock nästan alltid likadant. Ingen läser något och ingen har hört något. Alla fokuserar bara på sin sak: att prestera. Ingen tar in något av det ihärdiga brus som – framför allt runt Premier League-lagen – är resultatet av en åsiktsepedemi.

Ändå firar Viktor Gyökeres ett av sina mål med att fixa till håret. Som ett svar på hånen.

Hån som han varken hört eller läst! Så klart.

“Sure”.

I helgen var jag på en tillställning där jag fick frågan om varför “vi i traditionella medier” spär på kritiken mot exempelvis Gyökeres. Jag delar inte bilden av att det är traditionella medier – i alla fall inte i Sverige – som i första hand spär på ett hetsigt eller orimligt kritiskt klimat kring våra svenskar i Premier League.

Väldigt få tyckare om Premier League har exempelvis varit överdrivet kritiska till Gyökeres säsongsinledning eller dragit för stora växlar av den. Tvärtom, skulle jag säga. Läs bara Frida Fagerlund i Aftonbladet eller

© fotbollskanalen