Skolorna. Höghusen och villakvarteren. Stora torget i stan och den där parken bredvid fotbollsplanerna. Lilla caféet intill sjön.

Jag kan se allt framför mig om jag blundar.

Hur gatlamporna lyser upp citykärnan på senkvällen. Hur strålkastarna från taxibilarna studsar mellan husväggarna på Storgatan en alldeles för sen natt. Känna pulsen från nattklubbarnas högtalare. Se hur solen skimrar mot dimman som lägger sig precis ovanför gatorna när morgonen tränger sig på.

Jag kan vartenda hörn av min hemstad, innan- och utan. Och jag älskar allt med den.

Minnena från när vi som små nyfiket knatade runt och upptäckte allt den hade att erbjuda. Unga, och lyckligt ovetande om hur komplext allt kan vara. Över broar och genom tunnlar, förbi korsningar. Inget lämnades osett.

Många kan nog känna samma lokalpatriotiska kärlek till sin hemstad. Många kan nog också känna för andra som kommer från ens stad. Frivilligt eller inte finns det ju något slags band där.

Även om alla därifrån växt upp i olika förhållande har vi gått på samma gator, sett samma byggnader och upplevt samma tider – på samma plats. Genom det kan man känna för varandra.

Fast man inte känner varandra.

Så när en spelare kommer fram från ens hemstad känner man oundvikligt lite extra för honom. Man knyter an till honom lite snabbare än till de andra. Han är ju härifrån, liksom. Där vi kommer ifrån.

Han har också sett samma saker som oss. Han är född här. Han var barn här, gick i samma skolor, pratar samma dialekt och är likt vi formad av vår stads kultur.

Det finns en koppling mellan oss.

Liverpool är en gammal industriell hamnstad som genomgått en förvandling mot att bli något annat de senaste decennierna. Något modernare och “bättre”.

Alexander-Arnold har sett........

© fotbollskanalen