Efter tragedier som massmordet i Örebro i tisdags går det att undra om många sakers värde och nytta. Det var smärtsamt och sorgligt att följa rapporterna och se hur händelserna växte ut till den skakande omfattningen som var svår att ta in. Många olika känslor. Ännu fler frågor.

I onsdags kväll blev fotbollen en nödvändig ventil. Jag kopplade bort livesändningar, artiklar, sociala medier inriktade på Örebro och valde att skärma in mig på Newcastle-Arsenal i Ligacupens andra semifinal. Det fanns nog något befriande – hemskt nog – i att följa de två lagens kamp om att nå Wembley.

Fotbollen har en stark kraft även om jag fattar att det är minst sagt begränsat för alla som mist anhöriga, blivit skadade, varit på plats i skolan eller på andra sätt är påverkade på ett mer direkt sätt. Det är fint att se att idrotten försöker ta sitt ansvar i denna svåra stund.

För mig blev matchen en återhämtning men jag drogs också in i hemmalagets jakt på en triumf. Nu har jag haft turen att vara på St James’ Park några gånger och fått känna av passionen och engagemanget från läktarna. Hur det går som tryckvåg genom arenan bara en Newcastle-spelare får in en tackling. Jublet efter en mindre vinst på plan ger en försmak vid vad som sker vid ett mål.

Ändå sedan jag började följa engelsk fotboll i mitten av 1970-talet har jag........

© fotbollskanalen