Om jag hade kunnat frysa mitt känsloliv precis efter att Joe Rothwell vänt bort Sunderlands back och hittat Pascal Struijks panna med sitt inlägg hade jag gjort det. Bollen gick via Struijk i nät och det betydde 2-1 till Leeds och på matchuret stod det 90 6.

Två sena mål fick måndagskvällen att bli magisk. Det stod 0-1 länge och känslan var att det skulle sluta med förlust. Allt som oftast gör den typen av matcher det och alla vi som håller på lag har upplevt det många gånger. Frustrationen vid slutsignalen när det går åt helvete.

Jag hade åkt ensam till Elland Road och hade inte snackat mycket med de som satt runt om kring mig på läktaren, långt ut på ena långsidan. Tillfälligheterna gjorde att vi satt rakt i linje med Sunderlands mål och kunde följa bollen hela vägen in i nätet vid både 1-1 och 2-1.

Direkt efter var minnet suddigt och det hängde inte ihop med ett par öl före avspark utan den galna glädjen. Och plötsligt exploderade ljudkulissen på Elland Road och jag kastade mig i armarna på både mannen till höger och kvinnan till vänster. I vilken ordning är oklart, det var bara en eufori som är svårslagen.

Nu har jag sett segermålet i repris gång på gång. Plus återupplevt den Maranata-liknande stämningen vid slutsignalen när ljudanläggningen pumpade ut de lokala hjältarna Kaiser Chiefs låt ”I Predict A Riot” och alla utom Sunderlands 3000 tillresta supportrar gjorde allt för att överrösta låten som ekade över Elland Road.

Efter en upplevelse som den i måndags kan jag nästan glömma Långfredagen 2019 då Leeds förlorade med 1-2 mot Wigan med Jonas Olsson i backlinjen. Trots att Leeds var en man mer i över 75 minuter. Trots att Leeds fick en straff som man brände. Trots att Leeds tog ledningen. Och trots 15 klara målchanser.

Tyvärr har det varit betydligt fler........

© fotbollskanalen