Jag begick en synd när jag intervjuade min chef Jan Stenbeck.  

Det viktigaste för mig var att ingen skulle kunna tro att jag var köpt, hur välbetald jag än var, skriver Stina Dabrowski. 

Ljuduppspelningen är AI-genererad. Felaktigheter kan förekomma.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Den intressanta och skickligt producerade SVT-serien om Jan Stenbeck väckte många minnen till liv. Vilken företagsledare! Glimten i ögat, charmig som få; hans busighet och makalösa idérikedom.

Han var mannen som förändrade ”tråk-Sverige”. Två tv-kanaler, stängda restauranger och bakelittelefoner blev reklam-tv, mobiltelefoner, ett mer internationellt restaurangutbud och så jättegranen som varje år tänds upp på Skeppsbron.

Men det är inte bara positiva minnen som väcks. Varje gång jag ser intervjun jag gjorde med Jan Stenbeck, som gestaltas ordagrant i finalavsnittet, får jag ont i magen. När jag undervisade journalistelever brukade jag använda den som ett skräckexempel på vad som händer när en intervjuare tänker mer på sig själv än på personen som intervjuas.  

Det var 1993 och jag var anställd av Jan Stenbeck för att göra........

© Expressen