Skippa hysterisk träning och spring som en pensionär

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men många yngre går till överdrift.

Lär av en pensionär och ta det lugnare.

Våren är här med stormsteg och plötsligt börjar man tänka på Beach 2026.

Det är dags att börja träna.

Själv har jag en träningsrutin sen 2022 som jag håller fast vid. Även på vintern, utan någon strand i sikte.

Den har sin grund i att jag vill ha roligt. När jag såg mina döttrar springa Midnattsloppet i Stockholm för fyra år sen såg det så kul ut. Själv har jag sprungit många lopp i 40-50-årsåldern, men aldrig just det.

Jag undvek det på grund av de tuffa backarna, för mitt mål var att förbättra mina tider och springa snabbare. Så jag valde lopp med flacka banor.

Så dum man är i den åldern. Allt är prestation.

En idrottsläkare larmar om att han ofta möter 40-55-åringar som är sjuka av överträning. De har krävande jobb och familj, och kör ett hårt löppass tidigt på morgonen före frukost, för att hinna med. Till sist säger kroppen stopp.

Det är så sorgligt detta.

Jag kan känna igen mig, även om jag aldrig var så extrem. Men jagade tider och prestationer med min löpning.

Nu har jag bara skoj.

Efter tre avklarade Midnattslopp ligger min rutin fast: jag springer var fjärde dag, var tredje gång långt, var tredje snabbt, och var tredje gång uppför backar.

Jag har aldrig varit skadad.

Nu har jag blivit skriven på näsan att ett vanligt träningstempo för mig, åtta minuter och 20 sekunder per kilometer, är en ny grej som heter ”slow running”.

Vad förbannad jag blev när jag läste det.

En slow running-ambassadör säger att hon alltid har jämfört sig, och det har känts jobbigt när folk har lagt ut i sociala medier att de springer ”i ett för mig alldeles för högt tempo”.

Herregud. Om man försökte springa i samma tempo som alla andra, skulle man verkligen få det jobbigt.

Som pensionär skiter jag fullständigt i hur andra springer. Jag jublar inombords när jag tar mig fram, ibland snabbare, ibland långsammare. Kommer jag ner mot sju minuter per kilometer är jag överlycklig.

Det är running, inte slow running. Att kalla något slow är att förminska det.

Grejen med löpning är att man kan hålla precis vilket tempo man vill.

I en DN-artikel kallas det för ”att springa inte mycket fortare än du kan gå”. Då svarar jag att så fort går jag inte. Och att springa är något helt annat, även om det går sakta.

Det är fantastisk, gratis träning, där man bara behöver funktionella kläder och ett par bra skor. Sen kan man skita i alla andras åsikter och bara ge sig ut.

En DN-kolumnist skriver att hon räknade alla rundor som gick långsammare än fem minuter per kilometer som ett misslyckande. Jag ser dem som en seger.

Framförallt en seger mot alla som inte tycker att man ska hålla på med detta i min ålder. Eller som hela tiden jämför sig.

När jag säger: Jag sprang Midnattsloppet i går, det var jätteroligt!

Svarar precis alla en variant av: Nej, jag har ont i knäna.

Att jag springer är inte en anklagelse mot dig. Sluta jämföra och börja träna – med det som du själv tycker är kul. 

…var fjärde dag när jag inte springer tränar jag core med Sofia Åhman på SVT Play. Det är ett enkelt och lustfyllt sätt att både komma igång och fortsätta träna. Och det har kommit nya avsnitt!

…skandalomsusade ex-boxaren och programledaren Paolo Roberto förstår sig på träning, även för äldre. På kontot 1paolo2 på Instagram finns löpinspiration och tips som ofta funkar bra.

… jag tycker det ska bli kul att testa 15 augusti om jag kan springa Midnattsloppet fortare än 1 timme och 15 minuter. Det är ChatGPT som gett mig ett program för detta som jag nu ska följa. 

© Aftonbladet