Nageltuggande nervositet om krig eller fred

Johan Mathias Sommarström

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Gatorna i Islamabad har tömts och gapar tomma bakom kravallstaket.

Militär har beordrats ut för att upprätthålla ordningen när fredssamtal mellan USA och Iran ska hållas.

Inget får gå fel men allt kan gå fel.

Islamabad har tömts och säkerheten höjts inför fredssamtal mellan USA och Iran, ledda av Pakistan, med målet att förhandla fram en långsiktig vapenvila.

Samtalen hålls sex veckor efter dödandet av Irans ledare Ayatollah Ali Khamenei, och kraven från båda sidor är hårda och potentiellt svåra att förena.

Förhandlingarnas framgång är osäker på grund av bristen på förtroende, men att samtal ens äger rum ses som en betydande prestation.

Det är en luggsliten klyscha att beskriva vapenvilor som skakiga. Säg den vapenvila som någonsin benämnts stabil i sin linda. Frågan är om det ändå inte nu mer än någonsin faktiskt är befogat att kalla vapenvilan mellan USA/Israel och Iran för skakig och skör.

Miljontals människors liv runt om i Mellanöstern hänger på samtalen, liksom världsekonomin. Det står med andra ord extremt mycket på spel.

Pakistanska myndigheter har utlyst två helgdagar för att hålla människor hemma. Säkerhetsarrangemanget är minutiöst.

Under ledning av Pakistan ska en långsiktig vapenvila förhandlas. Förhoppningsvis fred. Iran har skickat ett team lett av parlamentets talman Ghalibaf. En av alla dessa regimstöpta män med bakgrund inom revolutionsgardet och Basijmilisen. En hök.

USA skickar i vanlig ordning fredsmäklarduon Witkoff/Kushner men vid den första förhandlingsrundan deltar också vicepresident JD Vance. Ett tecken på förhandlingens vikt och tyngd. Vances närvaro ger också en strimma av hopp eller åtminstone trovärdighet. Den iranska delegationens misstro mot firma Witkoff/Kushner är djup. Senast de samtalade med Trumps ambulerande fredsförhandlare började USA bomba Iran mitt under förhandlingarna. Samma sak skedde även vid förhandlingarna knappt ett år tidigare.

Vance har också uttryckt milda förhoppningar om att faktiskt kunna uppnå resultat under helgen.

Förhandlingarna hålls sex veckor efter att Israel och USA koordinerat attackerade Iran, dödade dess högste ledare Ayatollah Ali Khamenei och tusentals andra.

USA hade nog inte räknat med att tvingas sitta i fredsförhandlingar när de i februari tillsammans med Israel med kraft slog ut stora delar av det iranska styret.

Kriget har påverkat hela världsekonomin och stängt den mest känsliga oljepassagen i världen, Hormuzsundet. Det har också spridit sig till Libanon där Israel de senaste dygnen eskalerat sina attacker.

Det kommer att bli svåra förhandlingar. På förhand ser flera av punkterna nästan omöjliga ut.

USA och Iran går in med helt olika perspektiv och krav där Iran kräver full kontroll över Hormuzsundet, fullständigt tillbakadragande av amerikansk militär i regionen, slopade sanktioner och att USA betalar för de skador de åsamkat Iran under kriget.

USA har på sin kravlista att Iran garanterar att de inte utvecklar kärnvapen, att de överlämnar allt höganrikat uran, överger sitt stöd till miliser i regionen och att de begränsar sitt försvar.

Skeptikern rynkar bekymrat pannan. Den positive hoppas på en gyllene medelväg.

För att förhandlingarna ska lyckas krävs inte bara en vilja att kompromissa. Det krävs också att ett obefintligt förtroende börjar byggas.

Iran skulle kunna visa en god vilja genom att fullständigt öppna Hormuzsundet under förhandlingarna, medan USA skulle kunna dra åt kopplet kring Israel och förmå dem att avstå från att attackera Libanon.

När nu hela världens blickar vänds mot Islamabad ska man inte överdriva förhoppningarna. Mycket kan gå fel, något kommer att gå fel, och fler hårda ord kommer att hagla. Men att det ens förhandlas, på den här nivån, är en stor framgång i sig.

Regionen och världen håller andan, tuggar nervöst på naglarna i väntan på besked om krig eller fred.

© Aftonbladet