Currysill är mat för debila

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Åsa Linderborg: Försök inte lära mig en ny snapsvisa

Jag läser en dansk bok om smørrebrød. Författaren skriver där lyriskt om mackorna med ägg och räkor, leverpastej och gurka, rökt lax och så vidare som ”det danskaste som finns”.

Danskhet, menar han, handlar inte om några högre ideal, det handlar om smaker som ackumulerats genom hundratals år. Det är därför ”utlänningar” har svårt att njuta av den dallrande buljongkakan på toppen, för smörebrödet kommer med en historia som inbegriper myter och minnen – privata och nationella – som traderats i generationer.

Vår motsvarighet är smörgåsbordet, ett av två ord som heter samma sak på engelska (det andra är ombudsman). Det är Tore Wretmans förtjänst, som tog med sig byttorna och faten till världsutställningen i New York 1964.

Smörgåsbordet, som ju inte har mycket till smörgås över sig, är emellertid inte så förbannat traditionellt som man kan tro. Vi har, det är i alla fall vad mina fördomar säger mig, en betydligt friare syn än danskarna på vad som får vara med.

Nu till påsk kommer säkert många duka upp med den vanvettiga nymodigheten tacosill. Och tallriken med sushi till barnen, så de slipper lära sig äta svensk rå fisk med picklad rödlök.

Missförstå mig rätt, jag anser att ett smörgåsbord ska vara pragmatiskt, svensk matkultur är ju härligt nyfiken på sin omvärld, det är bara vissa saker jag menar är mat för debila. Som currysill. Själv ska jag prova ett nytt recept i år: gin- och rabarbergravad lax.

Det är kul att introducera smörgåsbord för ”utlänningar”, för det bjuder på mycket som bara finns här. Så som Jansons frestelse. En himmelsk rätt som är svår att få till, jag lyckas sällan, trots att jag väljer fast potatis, mycket grädde och naturligtvis riktig ansjovis (inte ansjoviskryddad sill).

För mig får gäster gärna komma med nya rätter, för från ett smörgåsbord tar man ju vad man vill ha.

Det här med snapsvisor är allvarligt. Jag vill sjunga dem vi alltid har sjungit i min familj, det vill säga den om ungarna som sket i våffeljärnet och den om servitrisen som inte kan byta sina trosor med kroggästens kalsonger, eftersom hon inte har några på sig.

Om en gäst stämmer upp i nåt nytt, som alla dessutom förväntas lära sig, blir jag syrak. Och pruttfull, eftersom dylika invasiva attacker gör att jag sveper hela nubben av ren frustration.

Den danska boken om smørrebrød låter exkluderande, men författaren menar att det finns en macka för alla, även muslimer och judar kan kryssa sig fram i utbudet. Det är sant och samma sak med de svenska delikatesserna.

Jag önskar bara att vi alla hade ett så rikt umgänge.

© Aftonbladet