Svensk eller snarare nordisk skogsindustrin mår inte bra. När resultaten nu har ramlat in för 2025 så lyser det illrött i resultaträkningarna på många håll.

Det ser ut att vara mer än en konjunktursvacka och en valuta som vandrat åt fel håll. Det lutar åt en allt djupare strukturell kris.

Kontrasten mot rekordåren under pandemin är brutal. Då stod alla stjärnor rätt, efterfrågan på sågade trävaror, förpackningskartong och därmed även långfibrig sulfatmassa var på topp.

Samtidigt hade man lyckats hålla de svenska virkespriserna på Europas botten och kronan var rekordsvag.

SCA kunde för 2022 redovisa en avkastning på sysselsatt kapital på 64% för sin kartongdivision. Igångkörningen av den nya linermaskinen i Obbola såg ut som en riktig fullträff.  Inte ens den svenska skogsindustrins historiska paradgren i tidningspappers-produktion nådde dessa niåver under sina toppår.

För de mer kapitalsnåla sågverken var avkastningen ännu högre, hos flera företag uppåt 100% på det sysselsatta kapitalet.

Den sedan andra halvan av 2010-talet närda visionen eller drömmen om ”den nya gröna bioekonomin” där svensk skogsindustri placerat sig i epicentrum av ”den gröna omställningen” kulminerade.

Skogsindustrin var helt rätt placerad, argumenterade man, för man behövde inte ens ställa om! Livet var en fest! För att låna några ord av slagdänga från 70-talets Nationalteater.

Att skogsindustrin själv, framför allt massabruken, men även de mer kortlivade pappersprodukterna snabbt förvandlar en stor del av biomassan till koldioxid när de eldas upp, var inget problem.

Det handlar ju om så kallade ”gröna” kolatomer. För genom att måla upp en bild av skogsindustrins kolcykel som ett slutet kretslopp, där koldioxid fångas upp och binds av träd som sedan blir skogsindustriella produkter med varierande livslängd, som kontrast till den fossila industrins enkelriktade koltrafik från berggrund till atmosfär kunde man sälja in ett nytt begrepp, ”substititionseffekt”.

Kritiken om att denna substitutionseffekt är svårmätbar och kanske inte alltid relevant kunde man möta genom att höja rösten. Skogsindustrin hade, menade man, mycket goda odds att utmana den fossila industrin.

Massabruk skulle egentligen kunna ses som ”gröna bioraffinaderier”, som i princip skulle kunna framställa produkter som ersätter allt fossilt, från plaster, klädfibrer, förädlade kemikalier, till bulkprodukter som bränslen och asfaltstjära.

Högstadiekemi kan ju berätta att cellulosafibrer innehåller samma grundämnen, framför allt kol- och väteatomer, som olja och naturgas.

Verklighetens återkomst

Men verkligheten har därefter bultat på skogsindustrins dörr, för att låna ännu en passande 70-talsfras från Peps Blodsbands klassiker, ”Den grundlurade generationen”.  Med Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina har virkesflödena i norra Europa störts.

Möjligheterna att importera virke från öst för att hålla nere virkespriserna i Sverige har upphört, vilket gett en rejäl skjuts uppåt för råvarukostnaderna.  Samtidigt har kronan lämnat botten och var under 2025 den valuta som steg mest gentemot dollarn med sina 20%.

Lägg därtill en mycket svag byggkonjunktur i Norra Europa och en svag konsumtion, inte minst en e-handel som tappat tillväxttakt från pandemiåren, vilket fått efterfrågan på förpackningskartong att tappa fart. Vad gäller inblandning av biobränslen i diesel och bensin så har den allmänna perceptionen vandrat från ”klimatnytta” till dess prisdrivande effekt.

Snabba konjunktur- och lönsamhetskast är inget nytt för skogsindustrin, men detta skifte är ett av de mest brutala sedan tryckpapperskollapsen för mer än tio år sedan.

De noterade skogsbolagens aktier har tagit rejält med stryk. SCAs, Holmens och Stora Ensos aktier har rasat med mellan 35 och 40% sedan toppen 2022.

Arctic Papper och finska Metsä Board har kollapsat. Arctic Papers noterade dotterbolag Rottneros har fallit med 85% under samma period.

Resultatmässigt har de skogsindustriella verksamheterna kraschat. Resultaten för SCA, Stora Enso och Holmen har räddats något av resultaten från den egna skogen och de höga virkespriserna samt en mycket stor del redovisningsmässig akrobatik, där värdena för de biologiska tillgångarna har skrivits upp.

Gymnastikövningen består i att samtidigt skifta ner värdena på marken i ett slags spagat- eller splitövning. Men denna nedvärdering har förts direkt mot det egna kapitalet och därmed ej över resultatet.

SCA redovisade ett rörelseresultat på 4,4 miljarder kronor för 2025, varav skogen stod för 5,2 miljarder, där 1,8 miljarder kronor var uppvärdering av biologiska tillgångar. Samtidigt skrevs markvärdet ner med 5,3 miljarder kronor.

Sveaskog bäst i akrobatik

Även Holmen och Stora Enso genomförde samma tänjningsövningar, där skogen stod för 90% av Stora Ensos rörelseresultat. Statliga Sveaskog utför det mest akrobatiska numret av alla. Rörelseresultatet skickades upp till det nya personliga rekordet på 14,4 miljarder kronor, varav de ”biologiska tillgångarna” ökade med 12,2 miljarder kronor.

Samtidigt skrev man ner marktillgångarna med 8 miljarder kronor direkt mot det egna kapitalet. Logiken i dessa övningar är inte helt glasklar. Det samlade värdet på skogen sägs motsvara marknadsvärdet, men värdet på de biologiska tillgångarna är vad man kan räkna på. Markvärdet blir ”residualen”.

Tittar man på kassaflödet, som är alla icke trosbaserade värderingsmodellers moder, så genererade den statliga jättens skog en direktavkastning på 1,6% ifjol.

För 2023 var den 0,98%.

Det kan relateras till en inflation som låg över 2% under fjolåret och vandrade från 9 till 5% under 2023. Och mycket talar för att virkespriserna toppade under 2025 och vart de är på väg är höljt i dimmor.

Det leder till den klassiska frågan, som skogsindustrin själv brukar ställa; Vad är skogen värd utan en lönsam industri?

För det ser kämpigt ut överallt. Börsbolagen är inte ensamma. Skogsägarnas egna industriverksamheter går förstås också uselt. Södra redovisar kraftigt röda siffror och Norra Skogs inhopp som ägare till 30% i massabruket Husum Pulp ser ut att kunna bli ett riktigt stolpskott.

Kartongfabriken som är den integrerade avnämaren, och ägs av Metsä Board, har det mycket kämpigt. Mellanskog som under fjolåret köpte Sveaskogs andel i sågverkskoncernen Setra för 372 miljoner kronor har det heller inte lätt.

Setras förlust för fjolåret kan beräknas landa runt 600 miljoner kronor, med ett negativt kassaflöde på mer än 400 miljoner konor. Ebberöds Såg ligger inte bara i Skåne.

Det är bra att ha denna ljussättning klar för sig när man tar del av skogsdebatten här i Sverige. För en desperat bransch är alla argument, avledningsmanövrar och inte minst självbedrägerier tillåtna där ”aktivister” beskrivs som det stora hotet.

Lyfter man blicken och följer utvecklingskurvan så ser det ut som om svensk skogsindustri sedan länge tappat sitt teknologiska och marknadsmässiga ledarskap och är på väg allt längre ut på ”kommodifieringens” kostnadsbaserade ättestupa.

Den ”nya gröna bioekonomin” ser rätt grådaskig ut.

Per Lindvall är frilansjournalist och hemmansägare.

Energikris kan gynna skogsbolag: “lågt värderade”

Nya regler kan kosta skogsindustrin 41 miljarder per år

Varningen: Snart granbrist i Sverige

© Affärsvärlden