Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Tänk om det ofullständiga inte är något att rätta till – utan just det som gör oss hela?

Som ett samtal som dröjer sig kvar trots att det aldrig fick ett avslut.

Som en tanke som ännu famlar efter ord, men som bär något sant.

Vi lever i en tid där färdighet hyllas. Där klara besked, snabba slutsatser och tydliga ståndpunkter premieras.

Där det ofullständiga nästan uppfattas som ett misslyckande – något att skyndsamt rätta till, täppa till, fylla ut.

Men vad förlorar vi i samtalet när vi är så upptagna av att nå fram till svaret? Vad går vi miste om när vi inte vågar stå kvar i det som ännu inte har tagit form?

Ofta är det just i mellanrummen – i det ofullständiga – som något verkligt meningsfullt sker.

Det är lockande att söka efter svaren som får allt att verka komplett. Att fylla tystnaden med ord bara för att dölja det som skaver.

Att komma med snabba förklaringar, precisa argument – som om allting måste ha en tydlig riktning.

Som om det vore ett tecken på........

© Åbo Underrättelser