Mitt i alla floskler om AI, alla hajpade lanseringar, domedagsrubriker, trendrapporter och självsäkra Linkedin-poster, är det lätt att tappa fotfästet. Någon säger att ”AI kommer ta över marknadsföringen”, en annan att ”alla måste bli prompt engineers”, en tredje att ”det mänskliga blir viktigare än någonsin”. Alla verkar mena olika saker.

Och kanske är det just därför jag vill skriva detta. Inte för att ge ännu en åsikt, utan för att dela en insikt. En insikt som jag tror är avgörande i AI-eran. Den är inte teknisk, utan existentiell. 

Den här insikten har inte kommit till mig genom trendspaningar eller keynotes. Den har vuxit fram långsamt. I verkliga livet. Och under hundratals timmar av arbete med AI.

Den handlar inte om vad maskiner kan, utan om vad det innebär att vara människa. På riktigt.

Jag har tillbringat en stor del av sommaren med att läsa ”The matter with things” av Iain McGilchrist. En bok som kanske inte står i din bokhylla, men som borde. Redan i ett av de första kapitlen slog en tanke till med sådan kraft att jag var tvungen att stänga boken och bara sitta en stund. 

Vi har glömt att det finns mer än ett sätt att veta. McGilchrist, som är både psykiater och filosof, beskriver våra hjärnhalvor utifrån två former av förnuft: ratio och intellectus. Ratio är det analytiska och logiska, det som dissekerar och mäter. Det är kalkylen, excelarket, modellen. Intellectus är något annat, det lyssnande och intuitiva. Det som förnimmer mening snarare än bara data. Det som ser helheter där ratio ser delar. Det som känner när något är sant, innan vi kan bevisa det.

Båda behövs. Men vårt samhälle, vår samtid och inte minst vår bransch har nästan helt överlåtit sig åt ratio. Vi litar........

© Resumé