När jag hörde att Europas kanske mest inflytelserika tänkare, Jürgen Habermas, gått bort vid 96 års ålder i mars, blev jag djupt berörd. Inte bara förlorade Europa sin mest uthållige försvarare av demokratins innersta kärna – samtalet. Det var också en personlig förlust. Hans idéer har följt mig från min avhandling, genom min undervisning för blivande socialarbetare, till min forskning idag. Habermas idéer handlar om något så enkelt – och så svårt – som hur vi talar med varandra. Han kallar det kommunikativt handlande. 

Habermas var sociolog och filosof och tog sig an tidens stora frågor: Europas demokratiska framtid, fascismens tyranni, populismens polariserande konsekvenser, den globala migrationens utmaningar och flera andra ämnen. En gång gav han ut en samtalsbok med den dåvarande påven, fast han beskrev sig själv som religiöst ”tondöv”.

Oberoende av ämne återkom han alltid till samma kärna: att demokratin vilar på att människor möts som jämlikar. De sociala medierna har skapat ett samtalsklimat där vi ofta bara påstår något för att sedan dra oss undan, men i Habermas värld är varje samtal en möjlighet där vi kan pröva våra tankar, erfarenheter och argument medan vi försöker förstå varandra – inte bara vinna debatten.

Habermas idéer handlar om något så enkelt – och så svårt – som hur vi talar med varandra.

Habermas idéer handlar om något så enkelt – och så svårt – som hur vi talar med varandra.

Det som fångat mig hos Habermas är just denna insikt om samtalet som demokratins maskinrum. Han kallade denna typ av samtal för diskursetik: idén att ett samhälle bara kan hålla ihop om kommunikationen är öppen, begriplig och hederlig. Öppen, begriplig och hederlig? Tänk på motsatsen hos en viss aktuell amerikansk presidents kommunikationsstil. Habermas påpekar det enkla faktum att samtal är genuint när vi inte bara talar, utan lyssnar. När vi inte bara försvarar våra positioner, utan prövar dem.

När jag skrev min avhandling om socialtjänstens möjligheter att förstå och hantera kulturell mångfald inom demokratins spelregler hände något oväntat. Mina ganska vardagsnära intervjuer med socialarbetare fick ett nytt djup när jag såg dem genom Habermasglasögon. Myndighetsutövningen kan inte kan uppfylla lagens krav om frivillighet och samförstånd om inte diskursetikens tre kriterier är uppfyllda. När de inte gör det kommer tvång in i bilden. Man kan göra hur många lagskärpningar som helst, men utan det genuina samtalet riskerar man att skapa fler problem än man löser. 

Den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas.

I boken Teorin om kommunikativt handlande visar Habermas att ett samhälle bara kan hålla ihop om vår kommunikation uppfyller tre grundvillkor: att det vi säger är sant, att det håller sig inom de normer som gäller i sammanhanget, att vi är uppriktiga mot varandra och menar det vi säger.

Efter avhandlingen fortsatte jag att forska om ett oerhört komplext problemområde: hedersrelaterat våld. I en bok från 2017 och senare i antologier, rapporter och artiklar har jag gång på gång konstaterat samma sak: om vi ska förstå detta fenomen utan att demonisera andra, måste vi återvända till Habermas. Till hans idé om maktrelationer som något horisontellt, där människor möts som jämlikar, inte som representanter för kategorier som andra placerat dem i.

Det är svårt. Det är krävande. Habermas påminner oss om att integration inte börjar i lagboken, utan i samtalet. Som jämlikar. 

Habermas tre diskursetiska samtalskrav

Habermas menar att varje gång vi pratar med varandra – oavsett om det är hemma, på jobbet, i politiken, i skolan eller inom socialtjänsten, vården eller media – finns det tre osynliga grundregler för att samtal ska fungera och för att vi ska kunna lita på varandra.

1) Sanningskravet: Det man säger stämmer med verkligheten. När vi påstår något om hur världen är, förväntas det vara sant eller åtminstone välgrundat. Om det inte stämmer, faller förtroendet direkt.

2) Riktighetskravet: Det man säger är rimligt och följer våra gemensamma regler. Här handlar det inte om fakta, utan om vad som är rätt, rimligt och legitimt i den situation vi befinner oss i. Det är alltså anspråket på att ens uttalande är normativt försvarbart.

3) Uppriktighetskravet: Man menar det man säger. Det här handlar om att vara genuin och inte spela spel, för när människor märker att någon inte är uppriktig, kollapsar samtalet. Det går heller inte att agera på något som bygger på en lögn.

Habermas menar att ett demokratiskt samhälle helt enkelt kräver att vi håller de här tre grundreglerna levande.

När jag nu har reflekterat över Habermas betydelse för mitt arbete, inser jag att hans tänkande har förändrat hur jag förstår samhället och det som står på spel i varje interaktion. I mötet mellan vänner, inom familjen, mellan professioner, elever, klienter eller patienter, i politiska beslut och hur politiker talar med – och inte minst om – människor.

Det handlar inte bara om att hela demokratin bygger på en och samma princip: att vi erkänner varandra som jämlika aktörer, oavsett nivå. Det handlar också om den kommunikativa infrastrukturen. När den brister – i institutioner, i politiken, i medierna – brister också tilliten.

Och kanske ligger Habermas arv just i att påminna oss om att demokratin inte bara utspelar sig i riksdagen eller på debattsidorna, utan i varje möte där människor försöker förstå varandra. Det är ett arbete som aldrig blir färdigt, för demokratin är inte ett statiskt tillstånd – den förstärks och förnyas i varje diskursetiskt samtal. Det är lite hoppfullt ändå.

Namn: Rúna Baianstovu, lektor i socialt arbete vid Örebro universitet

Familj: 4 barn och bonusbarn mellan 21 och 42 och 8 barnbarn mellan 3 och 18.

Forskningsområde: Etnicitet och migration med inriktning mot hedersfrågor på senare år Kuriosa: Gillar att lära mig nya saker. Det senaste är att sätta glas i fönster. Har kittat 2 spröjsade fönster med sammanlagt 30 rutor till vårt uthus på torpet vid Kilsbergskanten.

I samarbete med Örebro universitet publicerar NA varje vecka vetenskapskrönikor inom varierande forskningsområden.

© NA