Nu börjas det igen. Det är matbutikernas medlemstidningar som påminner mig. Mörkret sänker sig snabbt över det soldränkta köksbordet när jag mekaniskt bläddrar igenom bladen. Det handlar om ”sommarmaten” och ”sommarens bufféer”, det handlar om dignande bord med sallader och spett och röror och nybakt bröd och små pajer, och stora pajer, och köttbitar av alla de slag, och vegetarisk buffé också som är minst lika ”läcker”. Det står smörblommor i en vas på bordet. Glada ansikten syns till. Härlig gemenskap. Jag säger ingenting om det. Härlig gemenskap är härlig, men allt det där ska lagas också. Det är det. Jag vrider mig i plågor vid tanken på att man ska äta något varje dag i resten av sitt liv. Sommaren är värst. På vintern kommer man liksom undan, men det blir för deppigt att köra pizza när solen skiner och det finns oceaner av tid. Det vore på något sätt som att ge upp, att förpassa sig själv till en tragisk plats där inget längre betyder något.

Vad hände? Hur gick det till? Jag hittar foton på mig själv stående vid midsommarbufféer som jag fixat nästan själv. Minst tre olika egna inlagda sillar skulle det vara, egengravad (ett måste) lax, en helvetisk massa pajer,........

© Göteborgs-Posten