Vad är det starkaste exemplet på Europas mjuka makt? Kanske Nobelpriset. För det är ju inte pengarna som gör priset globalt uppmärksammat, inte heller för det med sig någon konkret, hård makt. Nobelprisens värde bottnar i den unika prestige som bibehålls genom juryns status och integritet, samt genom en ackumulerad mängd pristagare som står sig i tiden.

Därför är det en alldeles särskild tragedi att juryn, i ett av Europas otalig försöka att blidka Trump, gav priset till en venezolansk dissident som dyrkar Trump och till slut inte kunde låta bli att ge honom själva medaljen, som om det vore en stafettpinne. Ett annars rimligt försök att hedra de modiga dissidenterna till tyrannen Maduro förvandlades, på grund av tajmingen, till en perfekt symbol för Europas misslyckanden med att tämja Trumps globala bärsärkagång.

Denna strategi har varit ett så djupt historiskt misslyckande, med så potentiellt oåterkalleliga konsekvenser, att vi måste fråga oss vem som varit rådgivare till våra regeringar och våra säkerhetspolitiska institutioner, som unisont valt smicker framför rakryggat motstånd till Washington.

De som underskattade Rysslands aggressivitet under Putin har med rätta hånats de senaste åren. Men de som underskattade Trump och det republikanska partiet fullständiga moraliska kollaps är betydligt fler. Ändå babblar de fortfarande på ogenerat, som om de fortfarande hade någon som helst trovärdighet i den utrikespolitiska debatten. Jag behöver inte nämna namnen – ni vet precis vilka de är, för många att rymmas på denna sida.

Varför ska vi blicka avundsjukt på ett land som inte ens kan hålla sina egna invånare vid liv?

Bakom den europeiska oförmågan att stå starka mot Trumps tyranni finns ett plågsamt dåligt självförtroende. Europas ledare underskattar gång på gång sitt eget värde och sin egen mjuka makt. De europeiska länderna må vara några procent fattigare än USA, men så mycket rikare som samhällen.

Medellivslängden i de västeuropeiska länder som har en jämförbar BNP per capita med USA, är mellan fem och sju år högre än i USA. Varför ska vi blicka avundsjukt på ett land som inte ens kan hålla sina egna invånare vid liv?

Ändå har det uppstått en märklig hästskoeffekt, där vänsterns kritik av Europa låter likadan som nationalisternas kritik: vi hör ständigt samma........

© Göteborgs-Posten