Den militära upprustningen i världen går i rasande fart just nu. Sedan 2015 har försvarsutgifterna globalt ökat med 37 procent och de förväntas dubbleras under de kommande tio åren.

Men en minst lika betydelsefull upprustning sker just nu i Silicon Valley, helt utom räckhåll för alla demokratiska processer eller granskande institutioner. De största teknikföretagen i USA har det senaste året lanserat investeringar i AI-teknik för flera hundra miljarder dollar.

Det är hutlösa summor som riskerar att leda till att makten över världens tekniska utveckling ytterligare koncentreras i ett dussintal styrelserum på den amerikanska västkusten – och i Kina. Europas försök att skapa digital självständighet står i en rejäl uppförsbacke så länge våra investeringar är någon promille av de summor som bara ett enskilt amerikanskt företag satsar på AI.

Skrämmande mycket av denna makt sitter redan hos en enda individ: Sam Altman, grundare av Open AI, som blivit mest kända för den snabbast växande teknikprodukten i vår moderna historia: Chat GPT.

I en oumbärlig bok förra året, Karen Haos “Empire of AI”, skildrades Altman som en cynisk och nihilistisk maktspelare som skickligt manövrerat sig fram till den absoluta toppen i amerikansk teknikindustri.

I ett nytt reportage i New Yorker (6/4) där journalisterna Ronan Farrow och Andrew Marantz tillbringade 18 månader med att granska Altman, mörknar bilden ytterligare. Altmans närmaste kollegor beskriver honom som en “patologisk lögnare” som konsekvent prioriterar vinster framför några motiv.

Under Altmans styre har alla moraliska löften övergivits i rasande fart

Under Altmans styre har alla moraliska löften övergivits i rasande fart

Från början var själva existensberättigandet för Open AI, det som fick riskkapitalister att pumpa in miljarder i företaget redan för tio år sedan, just att framställa sig som ett schysstare alternativ till de traditionella techjättarna. Under Altmans styre har dock alla moraliska löften övergivits i rasande fart.

Mest kontroversiellt var skiftet i synen på militära uppdrag där Open AI nu blivit en av de viktigaste aktörerna i den amerikanska försvarsindustrin. I alla frågor som rör säkerhet och stabilitet i samhället har Altman konsekvent valt att prioritera snabba cash framför försiktighet.

I många år lovade han att lägga en femtedel av företagets totala budget på säkerhet och samhällsinriktade verksamheter; i själva verket blev det bara en procent.

Altman verkar idag snarast nöjd över jämförelserna med Oppenheimer, som bidrar till att skapa en mystisk aura kring honom själv, som ett enigmatiskt geni som flyger runt världen och träffar statschefer.

Både reportaget i New Yorker och Karen Haos matigare och mer analytiska bok visar framför allt hur Altman gått i bräschen för ett brett och betydelsefullt normskifte i den globala AI-industrin. Han har systematiskt rivit ner det som Hao kallar branschens “altruistiska fasad”.

”OpenAI blev precis det som man hade lovat att inte bli. Det förvandlades till en organisation som aggressivt kommersialiserade produkter och strävade efter oerhörda värderingar. Organisationen blev ännu mer sluten, inte bara genom att begränsa tillgången till sin egen forskning utan också genom att förändra normerna inom branschen så att en betydande del av AI-utvecklingen undgick allmänhetens granskning” skriver Hao.

I intervjuer på senare år har Altman ofta pratat om hur fascinerad han är av Napoleon

I intervjuer på senare år har Altman ofta pratat om hur fascinerad han är av Napoleon

”Det utlöste just den kapplöpning mot botten som man hade varnat för, och påskyndade starkt teknikens kommersialisering och utbyggnad utan att åtgärda dess skadliga brister eller de farliga sätt på vilka den kunde förstärka och utnyttja sprickorna i vårt samhälle” fortsätter hon i boken.

I New Yorkers reportage påminns vi även om att Sam Altman har det gemensamt med exempelvis Donald Trump och Pete Hegseth att många av de värsta anklagelserna kommer från hans egen släkt och familj. Hans syster har i många år anklagat honom för att ha förgripit sig på henne när de var barn.

I en debattartikel i Washington Post för två år sedan skrev Altman: “Vem kommer att kontrollera framtidens AI? Kommer det att bli en framtid där USA och allierade länder prioriterar global AI som sprider teknikens fördelar och öppnar tillgången till den, eller kommer det att bli en auktoritär framtid, där nationer och rörelser som inte delar våra värderingar använder AI för att cementera sin makt?” (25/7-24)

Just nu ser svaret tyvärr ut att bli ett auktoritärt Washington i samarbete med ett auktoritärt Silicon Valley, som inte ens låtsas bry sig om öppenhet och sociala åtaganden.

I intervjuer på senare år har Altman ofta pratat om hur fascinerad han är av Napoleon. Den återkommande och väl underbyggda tesen i Haos bok är att Altman vill bygga ett slags nykolonialt globalt imperium, som exploaterar utsatt arbetskraft över hela världen.

Att Altman pratar om Napoleon i intervjuer visar också hur orädd han är för en demokratisk eller medial backlash – han bryr sig inte nämnvärt om sin publika persona, utan kommunicerar direkt med investerare, från Silicon Valleys Sand Hill Road, till Saudiarabien, där det bara är ett tecken på styrka och attraktivt hög ambitionsnivå att referera till gamla erövrare och despoter.

Altman vill att de som stoppar in miljarder i hans företag ska veta att de får ett digitalt imperium tillbaka.

Bör vi fortfarande bli överraskade av detta? Mönstret har tyvärr varit välbekant i Silicon Valley under lång tid. Jag började skriva om detta redan för tolv år sedan, när alltför mycket av teknikjournalistiken var plågsamt servil.

Altman vill att de som stoppar in miljarder i hans företag ska veta att de får ett digitalt imperium tillbaka

Altman vill att de som stoppar in miljarder i hans företag ska veta att de får ett digitalt imperium tillbaka

I en annan ny bok, Sebastian Mallabys ”The infinity machine”, får vi en mer subtilt deprimerande bild av en annan av AI-industrins nyckelfigurer, Demis Hassabis, Nobelpristagaren i kemi som en gång grundade AI-pionjärerna DeepMind med väldigt högtravande och idealistiska paroller.

Han lovade i många år att företaget bara skulle fokusera på forskning och vetenskap, inte på snabb profit eller världsherravälde. Nu har Hassabis också, tro det eller ej, övergivit dessa fina principer för att i stället casha in hos Google.

Häpnadsväckande nog låter Mallaby honom komma undan med den skrattretande förklaringen att han ”tillfredsställt sin vetenskapliga nyfikenhet för tillfället”.

Karen Haos bok är uppfriskande just för att hon undviker den här sortens inställsamma porträtt. Hon påminner istället om det en annan Nobelpristagare, ekonomen Daron Acemoğlu, varnat för: att ny teknik varken är god eller ond i grunden.

Dess samhälleliga konsekvenser beror helt på vilka som styr politiskt när tekniken implementeras och vilken ideologi som präglar människorna bakom produkterna.

Just nu har vi Sam Altman, som är ”fascinerad” av Napoleon; Mark Zuckerberg, som är besatt av romerska kejsare; och Elon Musk, som är besatt av Elon Musk.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kommentar

Love Frisell: Allt är politiskt men inget på allvar

Kristina Hultegård: Om jag trott på deras anklagelser om styckmordet så hade jag lämnat landet

Per Magnus Johansson: Utan ansträngning är Europa förlorat

Joanna Górecka: De kristna glutenallergikernas bittra tårar

© Göteborgs-Posten