Novellen utmärks av att den ska kunna sammanfattas med en enkel mening. Meningen om skrivandets, läsningens och lekens försvinnande skulle kunna lyda: ”En man som ärver en stor villa full av underbara ting blir sakta varse att huset är hans eget dödsbo.”

Vad vill jag säga med det där? Kanske att vi utan texten som följeslagare och draghund förnekar våra jag och att det inte sker utan hemska offer. Den fiktiva mannen i novellen – som naturligtvis är en representant för modernitetens besvär – har testamenterats den människa han borde ha blivit. För sent möter han sin potential. Tunna tyger täcker de sköna ägodelarna. I bokhyllan bär alla titlar hans namn. Breven i sekretären kondolerar honom.

Den som inte läser och skriver är ensam på ett sätt inga familjerelationer eller vänner kan kompensera för. Hon saknar de osynliga, elastiska trådar som förbinder henne med världen och varat, fäster henne i historien och föreställer henne framtiden. Det kan låta som hyperboler men är snarast underdrifter. Liksom den fria leken övar oss litteraturen i självförståelse, empati, etik och kognitiv överblick. Kropp och medvetande kommer med språkets och fantasins hjälp på plats i verkligheten. När bild ersätter text, AI tänkandet och datorerna vådliga cykelfärder i grannskapet väljer vi bort allt detta. När vi varken förvärvar orden eller leken påbörjas ritandet av dödsboet.

Vägen till litteratur och lek löper via tristess och tristess har fasats ut. Som poeten Vilhelm Ekelund fastslog: ”När man införlivat sig med ordningen känner man enformigheten som idel händelse.” Uthärdar vi inte tills språk och fantasi omgestaltar det monotona till variationsrikedom byggs aldrig huset dignande av ljuvliga föremål. Kanske är haken ett slags fruktan för förädling då det antyder att vi inte är fullkomliga från början. Ordet bildning i sitt tyska ursprung betydde strävan mot att bli Guds avbild och dagens människa vill ogärna vara sämre.

Jag tror att intoleransen mot tristess är en viktigare faktor är vi erkänner.

Statistiken över barns och ungas välbefinnande väcker närmast dagligen rubriker om störtande läs- och skrivförmåga, minskade motoriska färdigheter (hålla i sax, slå kullerbytta), knackig kondition och psykisk ohälsa. I februari larmade Vi lärare om gymnasister som inte får ihop begripliga satser och Idrottlärarföreningen vill återinföra riskfylld lek där till och med snöbollskrig kan tillåtas. Så pass alltså. Anas insikten att fara är grundläggande i mognadsprocessen?

”Vad ska vi gör med barnen?” frågar utbildningsfilosofen Gert J. J. Biestas i Utbildning med världen i centrum (Natur & Kultur, 2026) och svarar: Lärande sker utan garantier och är ett risktagande, men risken är vacker eftersom den aspirerar på ”jagets ankomst i världen”.

Den som ser sig själv i världen placerar samtidigt världen i sitt jag och blir ett subjekt med universums omkrets. Kontrasten till svensk skolas extrema individualisering, som skapar en massa snarlik kollektivets, helt utan de enskildheter som hävdas vara målet, kunde knappast vara större. Som Biesta förklarar omvandlas utbildning ofta till ”tillämpad psykologi, tillämpad sociologi och tillämpad neurovetenskap” och glömmer att förvissa sig om ”huruvida det faktiskt är någon där”.

Den som ska vara där är förstås eleven. Så tänk om det inte är möjligt. Tänk om uttunningen av lärarrollens auktoritet och förflyttning av makt till barnet omintetgjort kunskapsöverföring. Tänk om viljan att skydda barn mot föreställda hot i stället gjort dem utsatta, oförmögna att bedöma gott från ont. Och tänk slutligen om kombinationen minskad fysisk frihet, sämre språkförståelse och socialt upplösta gränser snurrat till psyket.

En studie publicerad i Journal of Pediatrics 2023 ger belägg för antagandet. Forskarna visar hur barns krympande rörelseradie samvarierar med mentala problem. Säkerhetstänkande, inte sällan obefogat, dominerar över äventyrsbehov. Trots att det inte är någon hemlighet vad barn är betjänta av behöver självklarheter numer medvetandegöras, utredas och motiveras.

Men det finns ingen digitaliserat eller AI-assisterat substitut för att bli människa och se sig själv i världen. Vi måste ta i. Falla. Vi måste läsa. Skriva. Och vi måste göra det innan vi upptäcker att vi ärvt vårt eget dödsbo och den värsta av alla ensamheter.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Gästkrönika

Mats Lövgren: Trafikverkets mörkande skadar alla myndigheter

Anosh Ghasri: De som fördömer attacken mot Iran saknar moralisk kompass

Mats Wiklund: Brittisk politik skakar i sina grundvalar

Joel Stade: Underlätta för anställda att ta över företagen de jobbar på

© Göteborgs-Posten