Det finns alltid en anledning att tänka på Shakespeare.

Men den här vårvintern dyker han upp överallt – något som nyligen noterades av DN:s teaterkritiker Leif Zern. I filmen ”Hamnet”, i musikalen ”& Julia”, i Uppsala stadsteaters ”Macbeth” och inte minst: Göteborgs stadsteaters underbara ”Sonetter”. (En föreställning som för övrigt gjorde något så utrotningshotat som att bemöta sin publik som vuxna, tänkande varelser.)

Men Shakespeare genljuder också i oron som nu drar fram över världen. När nyheten om att ayatolla Khamenei ser ut att ersättas av sin egen son som högste ledare i Iran sitter jag av en märklig slump och läser ”Shakespeare – vår samtida”.

Det är en samling texter av den polske litteraturhistorikern och teaterkritikern Jan Kott och som har drygt sex decennier på nacken. Ändå känns den ofta som en alldeles purfärsk reflektion över Shakespeares ständiga närvaro i aktualitetsflödet, inte minst i det som nu sker i Mellanöstern.

Och då i synnerhet i den svit av historiska dramer som brukar betecknas som krönikespelen. Där står makten oavlåtligt i krönikespelens centrum, orubbligt som ett köttberg. Tyranniet utmanas och faller om och om igen, men utan att någonting egentligen förändras i maktens själva natur, förutom att den för tillfället får ett nytt ansikte.

Den ena konungen efter den andre avverkas och skickas antingen till slagfältens slaktbänkar och pesthärdar eller fängslas och avrättas. En Rikard II ersätts av en Henrik IV, som i sin tur ersätts av en Henrik V som i sin tur ersätts av en Rikard III.

Ändå står allt still. Det är som hos Samuel Becketts luffare – det enda vi egentligen kan vara säkra på att allt börjar om igen i nästa krönikespel och utmynnar i ungefär samma resultat som tidigare.

Just detta drag gör att makten hos Shakespeare ofta ter sig som en organism i egen rätt, något som är större än människan, med en egen dynamik och logik. Att komma i närheten av den, och att trä på sig kronan, innebär också att förr eller senare låta sig uppslukas och förgöras av den. Även den som en gång tedde sig hedervärd, och rentav erövrade tronen på legitim grund, mals ned av härskandets kvarnhjul och måste hela tiden gå längre och längre för att behålla kronan.

Eller som den kanadensiske premiärministern Mark Carney uttryckte det i Davos: ”If you’re not at the table, you’re on the menu”.

Eller som den kanadensiske premiärministern Mark Carney uttryckte det i Davos: ”If you’re not at the table, you’re on the menu”.

Jan Kott benämner detta ledmotiv – ögonblicket då maktutövandet blir syftet i sig – som ”den stora Mekanismen”. När Kott själv skrev sin bok hade effekterna av denna stora Mekanism sin främsta aktuella motsvarighet i de kommunistiska diktaturer som sprungit ur just hoppfull utopism. I klassisk mening en lika tragisk utveckling som den optimism som en gång rådde när shahen av Iran störtades, för att ersättas av en ännu grymmare regim.

”Tragedin börjar i det ögonblick då kungen varseblir hur den stora Mekanismen fungerar”, skriver Kott. ”Detta kan inträffa när han blir dess offer eller när han är bödel. Det är just i de ögonblicken som Shakespeare genomför sina stora konfrontationer mellan den moraliska ordningen och historiens ordning”.

Inte för att det finns skäl att tro att de iranska ayatollorna någonsin drivits av någonting annat än egenintresse, härsklystnad och viljan att berika sig på och tyrannisera en förslavad befolkning. Men det finns en särskild symbolisk tyngd i dessa dagar att se en dödad ayatolla ersättas av sin egen son, i ett kaos som vi nog ännu inte inser vidden av, anfört av en amerikansk dåre.

Det är som att se den stora Mekanismen i full karriär, en dominokedja där ordning efter ordning, rike efter rike, står och skälver, medan nya intriganter står i kulisserna och slipar sina knivar. Eller som den kanadensiske premiärministern Mark Carney uttryckte det i Davos: ”If you’re not at the table, you’re on the menu”.

Också det citatet förebådades naturligtvis av Shakespeare. När Hamlet får frågan om var hans antagonist Polonius befinner sig svarar han triumferande: ”Not where he eats, but where he is eaten”

Ingen av dem överlever ridåfall.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kulturkrönika

Johan Lindqvist: Grattis Felicia – till vinsten men framför allt till hälsan

Johan Lindqvist: Ett brandtal för skånskan i Melodifestivalen

Joanna Górecka: Nu gapar vi törstigt efter det fula

Anna Rosenström: Rosalías otroliga show fick mig att älska galor igen

© Göteborgs-Posten