Det finns alltid en anledning att tänka på Shakespeare.

Men den här vårvintern dyker han upp överallt – något som nyligen noterades av DN:s teaterkritiker Leif Zern. I filmen ”Hamnet”, i musikalen ”& Julia”, i Uppsala stadsteaters ”Macbeth” och inte minst: Göteborgs stadsteaters underbara ”Sonetter”. (En föreställning som för övrigt gjorde något så utrotningshotat som att bemöta sin publik som vuxna, tänkande varelser.)

Men Shakespeare genljuder också i oron som nu drar fram över världen. När nyheten om att ayatolla Khamenei ser ut att ersättas av sin egen son som högste ledare i Iran sitter jag av en märklig slump och läser ”Shakespeare – vår samtida”.

Det är en samling texter av den polske litteraturhistorikern och teaterkritikern Jan Kott och som har drygt sex decennier på nacken. Ändå känns den ofta som en alldeles purfärsk reflektion över Shakespeares ständiga närvaro i aktualitetsflödet, inte minst i det som nu sker i Mellanöstern.

Och då i synnerhet i den svit av historiska dramer som brukar betecknas som krönikespelen. Där står makten oavlåtligt i krönikespelens centrum, orubbligt som ett........

© Göteborgs-Posten