En gång satt jag på ett tåg i Tyskland med ett gäng tågluffande tjugoåringar från Kosovo. Jag berättade att jag var från Sverige, och de visste väl ungefär vad det var, men hade svårt att skilja det från Schweiz. När jag däremot specificerade att jag bodde i Göteborg sken de allihop upp i stora leenden:

“HELL YEAH! GOTHENBURG SOUND! IN FLAMES! AT THE GATES!”

Och den blygaste av mina nyfunna kosovariska vänner gjorde glatt djävulshornen med båda händerna riktade mot mig. De hade inte kunnat peka ut Sverige på en karta, men de hade ganska bra koll på vilka melodiska dödsmetallband som faktiskt kommer från Göteborg, och vilka som tekniskt sett är från Partille. Utan att riktigt veta vad Partille är.

Vi behöver inte krångla till det. Förenklat kan man säga att Gothenburg sound, eller melodisk deah metal, är gammal hederlig deathmetal fast med Iron Maiden-aktiga riff på gitarrerna. Metalnördar kommer säkert att ifrågasätta min beskrivning, men tro mig, den räcker gott. Stenhårt, men melodiskt.

Genren dök upp i början av 90-talet och är mer göteborgsk än en bilkö i Tingstadstunneln. Melodisk death metall är Göteborg, och Göteborg är melodisk death metal.

Helt ärligt: varför har Anders Fridén från In Flames inte fått en egen spårvagn än?

Helt ärligt: varför har Anders Fridén från In Flames inte fått en egen spårvagn än?

Själv drogs jag alltid mer åt det atmosfäriska i black metal, eller släpiga progressiva norrländska band som Cult of Luna och Meshuggah. Men det gigantiska avtryck som Göteborgs death metalscen har gjort går liksom inte att undvika om du är det minsta intresserad av metal.

Det pratas mycket om att “sätta städer på kartan”, men inget har någonsin gjort det för Göteborg på samma sätt som de melodiska death metalbanden från 90-talet. Över hela världen är Göteborg synonymt med ett väldigt specifikt sound. Men ärligt talat: märks det egentligen av i staden?

Det är svårt att inte få känslan av att Göteborgs stad skäms över sin största kulturexport. Varför skulle man annars inte försöka kapitalisera på det och gynna turistnäringen?

Helt ärligt: varför har Anders Fridén från In Flames inte fått en egen spårvagn än?

Förra året, när Tomas “Tompa” Lindberg, sångare i At The Gates och en av de mest tongivande personerna inom Göteborgs metalscen gick bort, varför spelades inte ”Slaughter of the Soul” högt i högtalarna på alla innerstadsbussar? Det är det minsta man kan kräva.

I tonåren spelade jag och några vänner experimentell metal tillsammans, och vi fick spela in en skiva på Nacksving Studios ovanför Esperantoplatsen. Lokalerna är i sig otroliga, byggda inuti resterna av 1600-talsbastionen Carolus XI Rex. Men det som verkligen fångade vår uppmärksamhet var ett mörkt valv med en smal stentrappa som ledde ner i kompakt mörker. Bredvid valvet stod en rustik ljusbärare med stearinljus man kunde ta med sig ner i gången.

– Vad finns där nere?

– Dark Tranquillity repar där nere. Det är deras katakomb.

Jag kan liksom inte förstå hur Dark Tranquillitys egen katakomb inte kan vara K-märkt. Eller okej, jag fattar att själva bastionen säkert redan är skyddad, men K-märk den igen! Dubbel-K-märk den!

Grand Central är betydligt töntigare

Grand Central är betydligt töntigare

Vad kan då Göteborg som stad göra för att gottgöra att man försakat det enorma kulturella arv som den melodiska dödsmetallen utgör?

Jo, lösningen är uppenbar: döp den nya stationsbyggnaden vid centralen efter metalgiganterna In Flames.

Den ska heta: IN FLAMESSTATION.

Om din invändning är att det låter vansinnigt töntigt vill jag bara påminna om att det föreslagna namnet Grand Central är betydligt töntigare, och dessutom inte hedrar det göteborgska kulturarvet det minsta.

Bra. Då säger vi så. In Flamesstation får den heta istället.

Länge leve Göteborg och Hail Satan.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kultur

Kylie Jenner avslöjar favoritfilm – med Timothée Chalamet

Nu knyter Folkteatern ihop Göteborgstrilogin

Efter Ozzys död – nu säljs villan i Los Angeles

Flygexperten: Jag är inte Emil i Lönneberga

© Göteborgs-Posten