År 1948 bodde omkring 850 000 judar i Mellanöstern och Nordafrika, integrerade medborgare i länder som Marocko, Tunisien, Egypten, Irak, Iran, Jemen, Syrien och Palestina.

I vissa fall var de judiska samhällena äldre än sina muslimska och kristna grannar, som i Irak. Där räknade judarna sin härkomst till den babyloniska fångenskapen, då Kung Nebuchadnezzar erövrade Jerusalem och förstörde Salomos tempel på 500-talet före Kristus. Judéerna besegrades och tvångsutvisades en masse till Babylon – ett typiskt kollektivt straff i den antika världen: etnisk rensning.

Det första existentiella traumat hos den judiska befolkningen gav upphov till de av Boney M. mytologiserade raderna i Psaltaren 137:

Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion… De som höll oss fångna bad oss att sjunga… Men hur kunde vi sjunga Herrens sånger i ett främmande land? Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand förlamas. Må min tunga fastna vid gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte sätter Jerusalem högre än all annan glädje.”

Drygt 2 500 år senare hade dessa sörjande judar blivit en del av den irakiska kulturella mosaiken. Judar utgjorde en tredjedel av Bagdads befolkning vid fösta världskrigets utbrott. De var välintegrerade i alla samhällsskick. Det fanns fattiga judar, rika judar, judiska politiker, bankirer, intellektuella, kommunister, affärsmän och grönsakshandlare. Framför allt var de irakier och talade arabiska som förstaspråk. Ofta talade de andra språk men då var det engelska eller franska – inte hebreiska.

Den av Israel konstruerade gruppen orientaliska judar suddar ut de kulturella egenheterna hos de arabiska judarna.

Därför var uppbrottet från hemlandet djupt traumatiskt för de 130 000 irakiska judar som tvingades fly. Den brittisk-israeliske historikern Avi Shlaim föddes i Irak år 1945. Han var fem när familjen lämnade Irak och började om i Israel. Han reflekterar över raderna genom Psaltaren i sina........

© Göteborgs-Posten