Obs texten innehåller spoilers!

Deckarförfattarinnan Elizabeth George har tagit livet av många i sina kriminalromaner under åren. Men det är hunden som blir påkörd i boken från 1988 som har upprört läsarna allra mest. Vissa saker gör man helt enkelt inte, ens i fiktiv form. Att döda djur till exempel. Eller ännu värre – att döda ett barn.

Ändå är barn som dör inte bara ett inslag i några av förra årets största filmer, utan drivande i själva handlingen. Det stod extra tydligt på Oscarsgalan härom veckan när titlar som ”Sirãt”, ”Hamnet”, ”Train Dreams” och ”Hind Rajab – rösten från Gaza” uppmärksammades.

Eva Victors ”Sorry, baby” slutar bokstavligen med att hon ber en nyfödd om ursäkt för alla de hemskheter som väntar.

Eva Victors ”Sorry, baby” slutar bokstavligen med att hon ber en nyfödd om ursäkt för alla de hemskheter som väntar.

Barn har givetvis förlorat livet på duken tidigare. I ”Hajen” försvinner Alex Kintner i det stora djurets käftar, i ”Hunger Games” dödar barnen varandra och i Stephen Kings ”It” mördas telningar en efter en.

Skillnaden är att dagens unga dödsfall inte sker i skräck- eller fantasygenren, utan i dramagenren. De sker inte utifrån ett chockvärde utan har en hemskare roll än så: en framtid där det är omöjligt för dem att leva. Eva Victors ”Sorry, baby” slutar bokstavligen med att hon ber en nyfödd om ursäkt för alla de hemskheter som väntar.

I ”Hamnet” är det pesten som tar elvaåringens liv. Det är 1500-tal och vaccin har ännu inte uppfunnits. I ”Train Dreams” brinner barn och mamma inne och i ”Hind Rajab” sitter den lilla flickan, precis som i verkligheten, fast i en beskjuten bil i ett belägrat område och fattar ingenting.

Barnen i filmerna får först och främst lida på grund av situationer som de vuxna skapat. Alternativt naturkatastrofer, som också börjar likna något människan ligger bakom. Eller så råkar de bara ut för horribla olyckor. Pesten, en eldsvåda, en bil där bromsen felar och resultatet blir en förspillt liv.

Paret Shakespeare kan inte hitta tillbaka till varandra i sorgen efter deras barns död, skogsarbetaren i ”Train Dreams” förlorar sig själv, pappan i ”Sirãt” kan inte gå vidare i livet medan hjälparbetarna som misslyckas med att rädda Hind Rajab måste fråga sig vad ett liv är värt över huvud taget.

Det kan inte vara en slump att detta tema märks så tydligt just nu. Det speglar en rädsla för en framtid där vi inte kan skydda dem vi älskar mot krafter vi inte rår på.

För barn som lider är en annan, parallellt pågående trend, tillsammans med föräldrar som överger dem. Antingen föds de in i pågående politiska konflikter, som i ”One battle after another”, eller har föräldrar som sticker som i ”If I had legs I’d kick you”, ”Die my love”, ”Frankenstein” och ”The Secret Agent”. Föräldern befinner sig i en situation han eller hon upplever inte kan förändras och ger därför upp. Drar därifrån.

Det läskiga är att man allt som oftast förstår dem, i alla fall framställs deras agerande som trovärdigt under omständigheterna.

För omständigheterna betonas. I ”Sirāt” hörs ständiga nyhetsrapporter om krig, i ”Weapons”, där barn försvinner om natten, syns ett olycksbådande gevär över skyn, i ”Die my love” behöver mamman psykisk vård som inte finns att få – och det går inte att glömma ens för en sekund att lilla Hind Rajabs verklighet inte är fiktiv.

Man kan fatta hopplösheten. Man kan fatta idén om att barnet skulle må bättre utan mig. Till och med i ”Marty Supreme” drar pappan och ”Sentimental value” handlar om en kulturman som bara funkar inom konstens ramar, aldrig i verkligheten.

Vad filmerna vill tala om för oss är att vi behöver skärpa oss. Minnas vad som är viktigt – innan det tas ifrån oss.

De må skilja sig åt i handling och form, till och med tid och rum, men sällan har en filmtrend hörts så tydligt. Den uttrycker helt enkelt vår kollektiva och allt mer oundvikliga rädsla över att vi inte längre har en framtid att ge våra barn.

Och i det uttrycker de också vår kollektiva skuld och den svider.

Kanske är det bara rätt åt oss.

Senaste nytt - Kultur

Andreas Siotis: Därför är det coolt att vara pinsam på sociala medier

”Jag trodde inte att jag skulle bli kär igen”

”Göteborgskravallerna” spelar på publikens känslor

Agnes Lidbeck: I trettio år har jag alltid skrivit först

© Göteborgs-Posten