Jag har kris. Det handlar om asymmetrisk vänskap och började med att jag åt middag med en kompis/polare eller vad man kallar det. Vad är termen för det där som är mer än en ”bekant” och mindre än daglig-kontakt-nära? Någon som man har vettiga samtal med, men ganska sällan, och där det finns ett band av gemensam välvilja… det är ju alltid svårt att koka ned sociala strukturer i exakt matematik.

Han påpekade i alla fall, i slutet av en trevlig kväll, att det är alldeles för sällan vi ses, och att han var glad över att jag hört av mig, och konstaterade att om jag inte gjort det, skulle det troligtvis dröjt innan vi sågs.

Han sa, ”Det är ju så med oss. Du hör av dig, och det är fantastiskt.”

Haha ja verkligen, sa jag, och gick vidare i frid och ro, tills några kvarter senare när innebörden landade. Vad hade han sagt? Att om jag inte tar initiativet, så finns det ingen kontakt? Detta från någon jag träffat årligen i trettio år?

Ser man en utter vill man skicka filmen till någon? Då väljer man någon utterintresserad?

Ser man en utter vill man skicka filmen till någon? Då väljer man någon utterintresserad?

Jag började scrolla i meddelandehistoriken och jo, när det väl var uttalat blev det rätt uppenbart. Tio gånger av tio börjar våra samtal med att jag säger typ, ”tja! Länge sen!” Och han svarar ”tja! Verkligen”, och att vi sen ses och snackar skit. Själva skitet, live, är helt på lika villkor. Men tio gånger av tio är det jag som säger tja först! Och det har inte bekymrat mig! Sedan nittiotalet!

Till saken hör att jag är en rätt spontan person. När jag kommer att tänka på någon brukar jag höra av mig. Det har aldrig varit en stor sak, tvärtom har jag har nog känt att den där andra sortens kontakt, där man räknar minuterna innan man svarar och håller reda på vem som messade sist och anpassar tonfallet och inte vill använda utropstecken och allmänt ”spelar cool” hör till det romantiska livet.

I vänskap, har jag tänkt, håller man väl inte på så? Hör jag en bra låt vill jag dela den! Då väljer man den som gillar acid-house-country? Ser man en utter vill man skicka filmen till någon? Då väljer man någon utterintresserad?

Dambekanta och killkompisar och bästisar och gamla ex och lösa kontakter – det är påfallande ofta jag som hör av mig

Dambekanta och killkompisar och bästisar och gamla ex och lösa kontakter – det är påfallande ofta jag som hör av mig

Men nu ställdes allt i ett helt nytt ljus. Andra räknar bubblor. Ergo, jag måste räkna bubblor. Jag började gå igenom mina vänskapsrelationer. Hur ofta är det jag håller liv i dem? Det visar sig… nästan alltid.

Dambekanta och killkompisar och bästisar och gamla ex och lösa kontakter – det är påfallande ofta jag som hör av mig, (förutom den underbara Anna, som har ett sjätte sinne för att messa när man behöver utan att man behöver säga att man behöver, och den fantastiska David, där det finns en perfekt balans av sändande och mottagande (han bor förresten i Gbg, hej David!)).

Och någonstans där i inventeringen av olika ”tja” och ”länge sen”, fick jag en existentiell kris, och nu känns allting deppigt. Jag gillar mina vänner. Jag vill ha dem i mitt liv. Och i mina sms. Det känns deppigt att inse att de egentligen inte vill höras utan bara svarar artigt på tilltal.

Att låta ett halvt livs samlade vänskaper vissna känns också deppigt. Fast om det visar sig att de faktiskt dör om jag inte ger dem konstgjord andning, då är det rätt deppigt? Jag har börjat, experimentellt, att inte höra av mig för att se vad som händer. Men det är definitivt deppigt. Jag gillar att skicka länkar! Jag gillar att äta lunch!

Frågan är: ska jag bidra till min egen ensamhet genom att sluta ta kontakt med dem jag tycker om, eller ska jag fortsätta sträcka ut handen och aldrig veta om de faktiskt tycker om mig tillbaka? Jag har inget svar. Och ingen att fråga. Förutom Anna och David. Vad säger ni?

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kultur

”Top gun”-skådespelare död

Hen åkte ut i första Masked singer

Trollkarlen Isidor Olsbjörk har en magisk talang

Här offrar vita rika samhällets olycksbarn

© Göteborgs-Posten