När opinionsbildare ska gestalta arbetaren griper de reflexmässigt efter 1970-talets rekvisita. Fram träder en schablon: den vita heterosexuella mannen i varselväst, från avfolkad bruksort, märkt av decennier i industrin. En figur som rasar över bensinpriser och identitetspolitik; sjukskriven eller utförsäkrad, inte sällan präglad av missbruk.

Det är en tacksam karikatyr, en projektionsyta genom vilken medelklassen får definiera sig. Kanske påminner han om en far eller morbror; att porträttera honom har blivit en genväg till kulturellt kapital. Han är inkarnationen av den manlighet Susan Faludi skildrar i boken ”Ställd” (2000), lovad en central plats i samhället, men sviken i takt med att industrijobben försvann. Varselvästmannen har blivit symbolen för sorgen över ett förlorat, homogent folkhem.

Samtidens utsatta arbetare bär andra ansikten.

Statistiken är tydlig: 53 procent av landets vårdbiträden och 37 procent av undersköterskorna är födda utanför Sverige. Lägg därtill den andra generationen, de som är födda här och behärskar språket, men sorteras in i samma otrygghet som föräldrarna. De är överrepresenterade i statistiken över tidsbegränsade anställningar och gig-jobb.

Dessa människor osynliggörs systematiskt på samma kultursidor som fetischerar det historiska motståndet.

Här finns undersköterskan som jagar timmar mellan tre olika vårdbolag. Cykelbudet som i ösregn inväntar plinget från appen där effektiviteten mäts i sekunder. Den polska städaren som inte vågar sjukanmäla sig. Dessa bär upp vår välfärd; den grupp som LO redan 2003 benämnde ”den nya underklassen”. Dessa människor osynliggörs systematiskt på samma kultursidor som fetischerar det historiska........

© Göteborgs-Posten