Under fyra dagar tränar det svenska herrlandslaget på gräset vid Bosön. Det är svensk idrotts samlingsplats på Lidingö som invigdes i slutet andra världskriget av kronprinsen Gustaf Adolf och som därefter utvecklats enormt. Ändå är det en fläkt av förr och långt från dagens idrottsvärld.

Visst, det finns okej förutsättningar för många olika idrotter men är samtidigt en spegel av svensk idrotts läge där statens bidrag rört sig mycket långsamt uppåt, och knappast kompenserat för inflationen. Det finns något lockande i att alla idrotter ska ha en gemensam anläggning men risken är att man kompromissar för mycket.

Svensk fotboll har en dröm om att likt många andra länder skapa ett eget nationellt träningscentrum. Allt för att snarare kunna samla fotbollens alla delar på ett och samma ställen. För att få till en samhörighet men även dra nytta av kunskapsutbyte mellan olika landslag, domare och andra i svensk fotboll.

Problemet är att svensk fotboll saknar resurserna för att lösa det. Ett center hänger på att man får in finansiärer som kan hjälpa förbundet att lösa kostnaderna. Redan nu sitter man i knäet på miljardären Erik Paulsson via fastighetsbolaget Fabege kring ägandet av nationalarenan där SvFF har en tredjedel och bolaget två tredjedelar.

Fotbollsförbundet behöver bara ta tio miljoner kronor i förlust för Strawberry Arena per år, resten täcker Fabege upp. Eller åtminstone har det varit så fram till nu och det innebär att Fabege knappast är en trolig partner när det handlar om ett nytt nationellt träningscenter. Och SvFF behöver jaga nya vänner som kan stå för pengarna.

En finansman i........

© fotbollskanalen