Premier League får nya regler kring vad klubbarna kan göra av med.
Svårt att se andra vinnare än storklubbarna.
Syftet med ett finansiellt regelverk är gott – men effekten är att cementera hierarkin.

För dryga 30 år sedan togs det historiska beslutet att klubbarna i den engelska förstadivisionen skulle bryta sig loss och bilda en medlemsbaserad liga. Det var i maj 1992 som man fick Rupert Murdoch att köpa rättigheterna till det som i dag är Premier League.

Ingen som var med då kunde nog föreställa sig utvecklingen som väntade för den engelska ligan i fotboll. Klart att man haft hjälp av en mängd faktorer som att Champions League kom samtidigt men även att teknik och globaliseringen hjälpte Premier League att erövra världen.

I dag kan man närmast skratta åt 304 miljoner pund som det kostade Sky-ägaren Murdoch att köpa rättigheterna för fem säsonger till Premier League i Storbritannien. Då var det ett rekordavtal för brittisk idrott, i dag hade det räckt till 30 matcher av 380 under en säsong.

Bortsett från amerikanska NFL och NBA är Premier League den mest värdefulla idrottsrättigheten och den är totalt dominant i Europa. Ingen av de andra stora ligorna i Spanien, Italien eller Tyskland kan hänga med i utvecklingen av mediarättigheterna för Premier League.

Nu räcker inte det, för beläggningen på arenorna kombinerat med biljettpriserna samt försäljning till sponsorer och åskådare gör att Premier League är långt före bortsett från några stora klubbar ute i Europa: Real Madrid, Barcelona, Bayern München, Juventus, Borussia Dortmund och Paris SG.

Av de 30 klubbar i Europa som tar in mest pengar, enligt revisionsföretaget Deloittes årliga lista, är hälften engelska klubbar. Vilket speglar deras köpkraft när de konkurrerar om spelare och det är ur den spanska och italienska frustrationen som vi ska förstå viljan att starta en superliga.

Engelsk fotboll var också tidigare med att släppa in utländskt kapital. I starten av Premier League var det mest brittiska ägare, annat läge denna säsong där utländska ägare dominerar och att framför allt amerikanskt kapital fullkomligt vällt in i den engelska fotbollen.

Om Roman Abramovitj, familjen Glazer och shejk Mansour var tidigt ute med Chelsea, Manchester United och Manchester City har det även vällt in pengar i vågor från Kina och andra länder i Asien för att framför allt ersättas av kapital från USA. Vinsterna har legat i möjliga värdeökningar över tid snarare än årlig avkastning.

Det finns ett begränsat antal klubbar och i jämförelse med vad lagen i NFL, NBA och NHL kostar har idrottsklubbar i Europa framstått som fynd. Sedan är det många som bränt sig rejält, för i Europa kan man åka ur en serie och tappa enorma värden på kort tid. Ändå är det fortsatt många som är lockade.

En del vill varken höra eller läsa om pengar och fotboll. På ett sätt förståeligt sett till att kärleken till sporten knappast kom för att man tog reda på vad spelare tjänade eller kostade. Det handlade om annat, men 2000-talet har inneburit att fotbollen blivit mer eller mindre en industri som omsätter enorma belopp.

Att det kommit in mer pengar i fotbollen har dock inte inneburit att affärerna blivit bättre. Snarare tvärtom då större summor innebar större risker vilket fick alla från det svenska fotbollsförbundet till Uefa och ligor att famla efter regelverk för att få klubbarna att inte riskera att gå under. Man vill stoppa de värsta excesserna.

Det var 2001 som svensk fotboll införde en elitlicens efter krav från Uefa men även efter en önskan från elitklubbarnas sida. Att man fortfarande kan hamna i diskussioner om Örebro SK blev rätt behandlat eller ej när man blev tvångsnedflyttat 2004 visar prov på det svåra med finansiella regelverk.

Tidigare Uefa-basen Michel Platini ville rädda klubbarna ute i Europa från sig själva och införde Financial Fair Play, men det var ett svåranvänt redskap. Man har nu regler kring att klubbar max får göra av med 70 procent av intäkterna på alla kostnader för spelartruppen och tränare. Premier League är på väg att införa något liknande från nästa höst.

Det var två veckor sedan Premier Leagues 20 medlemmar samlades och röstade om att gå från att kunna förlora max 105 miljoner pund över tre säsonger till att snarare koppla vad man får göra av med till en klubbs intäkter. Man har satt en gräns till 85 procent av en klubbs intäkter som får användas till löner för spelare och huvudtränare, agentkostnader och avskrivningar kring spelarköp.

Man kan konstatera att trots ett regelverk som skulle begränsa förluster så har klubbarna i det engelska ligasystemet de senaste tio åren förlorat runt 80 miljarder kronor. Det är vad man från olika håll i engelsk fotboll försöker minska och även om Premier League går först lär liknande skiften ske neråt i seriesystemet.

När Premier League röstade var det sex klubbar som gick emot det nya förslaget. Bournemouth, Brighton, Brentford, Crystal Palace, Fulham och Leeds ville inte införa det nya regelverket, men 14 klubbar räckte för att med minsta möjliga marginal få igenom Squad cost ratio som det nya systemet heter.

Några av........

© fotbollskanalen