Efter att Jon Dahl Tomasson fick sparken under tisdagen efter ett styrelsemöte var det noterbart att få svenska landslagsspelare gick ut och stöttade förbundskaptenen. Dejan Kulusevski var undantaget i ett Instagram-inlägg där han skrev: "Stor man, stor tränare. Önskar dig allt det bästa i ditt nästa kapitel. Det har varit en ära".

Trots allt en signal om att Jon Dahl Tomasson kanske inte hade alla med sig efter dryga 19 månader som förbundskapten. Men spelarna backade ju honom i intervjuer? Jo och det är frågor som är givna att ställa, men det betyder inte att det är sant. Hur många ifrågasätter sin chefs plan offentligt?

I efterskalvet kring Jon Dahl Tomassons avgång har min mejlkorg fyllts av ilska mot spelarna utan att man tar JDT i något större försvar. Vi har även sett allt från Fredrik Wikingsson ilska mot dåliga spelare till Patrik Brenning, Mikael Lustig, Anders Svensson och Pontus Jansson som på olika sätt riktat blicken mot spelarna.

Det går naturligtvis att förstå, men det betyder inte att man måste köpa det. De bilder jag får inifrån landslaget är av ett ledarskap som inte varit gynnsamt för att skapa en grupp eller ett lag. Jon Dahl Tomasson var valt ett fåtal och struntat i rätt många andra och det slog emot lagbygget.

Behandlingen av Lucas Bergvall. Inkastningen av Daniel Svensson centralt på mittfältet utan att ha testat det på träning, Anthony Elanga, Hugo Larsson och så vidare. Sättet som JDT pumpade upp ett fåtal spelare med att placera dem på podiet och tokhylla dem var knappast något som skapade en naturlig laganda.

Visst, det är inte svårt att inse att dagens generation är annorlunda. Det räcker att tala med en del spelare efter en förlust och där de varken är arga eller speciellt ledsna. Plus att man kan höra att landslagets stab (där många är kvar sedan Janne Anderssons dagar) är mer knäckta än de flesta spelarna efter matcher som slutar illa.

Ovan är mycket en ledarskapsfråga. Det är upp........

© fotbollskanalen