Det känns som att jag läser samma artiklar, samma krönikor och lyssnar på samma analyser som jag gjort hela säsongen. Kritiken som nu väller in från alla håll innehåller egentligen inget nytt. Inga överraskande krav, inga oväntade påhopp.

Det är samma gamla kritik, riktade mot samma gamla mål. Ägaren Gerry Cardinale och klubbledningen. Zlatan Ibrahimovic, vd:n Giorgio Furlani, tekniske direktören Geoffrey Moncada. Kritiken har bara fått nytt bränsle.

Jag läser en text om hur klubbledningen blivit en pr-maskin, som skryter om tröjförsäljning och nya arenaplaner samtidigt som laget på planen kollapsar. En annan om att klubben blivit mer företag än fotbollslag. Ytterligare en om hur Milan tappat all känsla för vad klubben egentligen är. Att historien, passionen och stoltheten bara finns kvar på läktarna, inte i ledningen.

Paolo Scaroni, klubbens president, beskrivs i flera texter som totalt okunnig om fotboll. Samma sak sägs om vd:n Furlani. Visst, han är milanista och den som styr, men han beskrivs ändå som ännu en som inte förstår spelet utan bara är en förlängning av ägaren, som för övrigt lyser med sin frånvaro. Senast Cardinale såg Milan på plats var i september förra året.

Jakten på en sportchef nämns givetvis också. Den som italienska medier numera kallar en telenovela. Klubben har ännu inte hittat någon, ryktena har avlöst varandra och ingen verkar riktigt förstå vad som försiggår i Furlanis huvud och varför klubben fortfarande står utan en direttore sportivo.

Och så förstås Paolo Maldini och Frederic Massara. Återigen skrivs det om........

© fotbollskanalen