Det är bara den 15 april, men vi vet redan nu att Malmö FF inte kommer sluta på 90 poäng efter 30 raka segrar.

Den här säsongen heller.

Bu. Buu.

Vi kan dock börja i den svartgula ringhörnan. För efter två inledande allsvenska segrar som aldrig såg ut som några segrar såg AIK ut som ett lag som fyllde ut sex poäng på två matcher-kostymen mer än väl mot Malmö. Visst, det regnade vare sig målchanser, finurligt anfallsspel eller konstruktiv överlägsenhet i Solna, men jag satt under hela gårdagskvällen och påminde mig om vilket lag jag sett mot Gais i premiären och vilket lag jag såg mot Peking senast. Det här var ett annat lag. Det här var ett AIK som tycktes fyllda av övertygelse igen och som än en gång tänkt påminna oss om att det går att vinna fotbollsmatcher utan att vinna några stilpoäng eller göra Pep Guardiola grön av avund. Fotbollsmatcher vinns av det lag som gör fler mål än laget man möter och förloras aldrig av lag som håller sin nolla.

Nu vann man inte, vare sig match eller stilpoäng, men kan man bygga vidare på den fysiska och attitydsmässiga insats man stod för mot de himmelsblå och addera fler inslag av kollektiva spelmönster och metodik som slår ut sina motståndare på fler sätt än ett lyckat presspel och vunna dueller så kan man mycket väl komma att göra det man gjort så otroligt många gånger förr: täppa till truten på alla oss som fokuserar på det fula och det felaktiga.

Jag tyckte också Mikkjal Thomassen pratade om en intressant sak efteråt: det passar hans AIK väldigt bra att möta lag som spelar med risk, som vill spela sig ur bakifrån. Får man bett i pressen då så får man momentum och har nära till där det händer. Mot lag som spelar med lägre risk och som inte är intresserade av att gå i Gnagets försvarsfälla hamnar AIK däremot i ett läge att man är avhängda att ta sig till motståndarnas straffområde på eget grepp -........

© fotbollskanalen