Fredssamtal i hopplöst läge

Johan Mathias Sommarström

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dysterkvistar mullrar om annalkande inbördeskrig.

Samtidigt möts Israel och Libanon för första gången sedan 1993.

Förhoppningarna få, farhågorna fler.

Ambassadörerna för Israel och Libanon möts under ledning av den amerikanske utrikesministern Marco Rubio i Washington.

Om de båda diplomaterna sitter med en varsin kortlek saknas definitivt de klädda korten och ess i libanesernas kortlek.

Redan dagen innan samtalen var planerade höjde Hizbollah rösten och krävde att Libanon skulle dra sig ur.

I ett tv-tal sa Hizbollahledaren Naim Qassem att Libanon måste ta det ”historiska och hjältemodiga beslutet att dra sig ur.” Vad som nu är historiskt och hjältemodigt med att inte försöka nå fred.

Fast ur Hizbollahs synvinkel är det rätt tydligt. Samtalens kärna kommer att vara hur Hizbollah ska kunna avväpnas och det blir svårt för att inte säga omöjligt.

 Shiagruppen har förlorat inflytande i Libanon sedan det förra kriget som avslutades 2024. Men de är fortfarande en stor maktfaktor och fungerar som en parallellstat för stora delar av shiabefolkningen. Förutom en tungt beväpnad milis har de en politisk gren med stort inflytande i regering och parlament och en omfattande social verksamhet med skolor och sjukvård i områden där staten varit frånvarande.

Hizbollah vill inte låta sig avväpnas och dess anhängare ser dem som sin enda försvarare. Den påvert utrustade nationella armén har inte heller resurser att själva avväpna Hizbollah. De är helt enkelt Libanons mäktigaste grupp.

Libanons president har upprepat sitt mantra om att staten ska ha monopol på vapen men varnar samtidigt för att avväpna Hizbollah utan dess samtycke. Det skulle kunna leda till en okontrollerad våldsspiral.

 Samtidigt lurar Iran i skuggorna som Hizbollahs största välgörare och supporter och som gjort Hizbollah till Irans blodhund. Jag minns en gång när jag frågade en Hizbollahmedlem om hans åsikt om Iran. ”Vi är inte Libanon, vi ÄR ju Iran”, var hans svar vilket tydligt visar relationen mellan Iran och Hizbollah.

Så den libanesiska regeringen sitter fastkilad mellan två klippväggar. Israel som kräver att Hizbollah avväpnas och Hizbollah som vägrar just det.

Libanon vill att de israeliska attackerna avbryts omedelbart och att man på sikt kan övertyga Israel att överge tanken på en buffertzon i södra Libanon. En zon som skulle innebära att tusentals libaneser nära gränsen aldrig skulle kunna återvända till sina hem.

Och medan Israel har intensifierat sina attacker mot Libanon grymtas det allt högre på marken.

Hizbollah anklagas högljutt för att ha släpat in Libanon i ännu ett krig. De flesta libaneser vill också att Hizbollah avväpnas, att staten ska ha monopol på vapen. Det har höjts allvarliga varningar om att Libanon kan stå inför ett inbördeskrig igen.

 Där är vi inte. Ännu. Men risken ökar.

Libanon har inte klarat sig tack vare stabilitet, någon sådan har inte funnits på länge. Snarare har inbördes strider undvikits av nödvändighet och just konsten att kunna undvika.

Men det nuvarande kriget har mejslat fram något som länge varit skymt. En tydlighet. Skiljelinjer och motsättningar mellan grupper. Mot Hizbollah, mot regeringen, mot Israel och mot den egna armén.

Och varningssignalerna inifrån Libanon bör man inte blunda för. Presidenten har anklagat Hizbollah för att ha förrått landet, Hizbollahs milis har förklarats illegal av kabinettet, Irans ambassadör har utvisats och tidigare allierade med Hizbollah har vänt sig emot dem. Men det är Hizbollah som har den största vapenmakten och som å sin sida anklagar regeringen för förräderi när de nu förhandlar direkt med Israel. Så fredssamtalen kan ironiskt nog öka spänningarna på hemmaplan.

Det bubblar rejält i den libanesiska grytan, frågan är om det kommer att koka över. Och isåfall när?

© Aftonbladet